Hallå Lena Endre…

Hur är det att spela Lady Macbeth bland alla karlar?*
   – Äsch, jag känner alla från långt tillbaka. Det är som att spela med familjen!

Dramaten har kritiserats för sin brist på jämställdhet. I Macbeth är du i stark minoritet som kvinnlig skådespelare. Hur ser du på den kritiken?
   – Jag blir så förbannad! Det är fånigt. De som kritiserar har inte läst på, Dramaten är ju känd för sina tunga kvinnoroller. Det är samma sak med integrationen: vi har haft invandring i 40 år minst och de med verklig makt har inte gjort någonting. Nu lägger man över ansvaret för att Sverige ska bli jämställt och bra på några teatrar. Vi är ju tillbaka i Socialstyrelsens 6–8 skivor bröd om dagen.

Tycker du om Lady Macbeth?
   – Just nu är hon min baby. Min Lady är fullständigt besatt av sin man, hon älskar honom verkligen. Hon har också ett enormt kvinnoförakt. Det finns en replik som är central för mig: ”avköna mig”, säger hon och så känner nog alla kvinnor då och då.
   – Och jag älskar tragedierna! Om man läser dem ytligt är det ju ingenting, men om man går läser på djupet är det fasansfullt bra. De handlar ju om oss. Jag brukar tänka att folk som tycker att klassikerna är tråkiga inte kan läsa.

Hur är det att vara instängd på dammiga Dramaten i sommar, kommer du att få någon semester?
   – Ja då, hela augusti är jag ledig. Vi spelar inte så mycket i juli, men vi ska till Belgrad 7 juli med vår Macbeth, det ska bli spännande. Där är den historien liksom verkligare än här. Det ser ju ut som i Macbeth runt oss, hela tiden. Jag har tänkt mycket på människor som Milosevic och hans fru. Man är ensam i maktens boning och makt gör människan farlig. Vi är farliga, vi människor.

Vad gör du nu, en vecka före premiär?
   – Å Gud. Jag försöker sova så mycket som möjligt. Och så är jag på teatern tolv timmar om dagen. Jag vågar liksom inte lämna huset. Den här veckan är fasansfull, jätteläskig.