Sedan några år tillbaka huserar Teater Insite på Bastionen i Malmö med sina platsspecifika föreställningar. Just nu laddar regissören Ragna Weisteen, koreografen Olga Masleinnikova och sex skådespelare för premiären på Dödsvariationer av världskände norske dramatikern Jon Fosse.
Publiken sitter inuti scenografin och orden förstärks av dans. Nummer gillar idén, så vi ringde upp Ragna Weisteen inför premiären 11 februari.
Ragna, hur kommer det sig att ni gör dansteater av Jon Fosse?
– Dödsvariationer har en blandning av typisk Fosse vardagsminimalism och ett väldigt suggestivt, poetiskt språk. Vi vill gestalta den kraschen genom att blanda in rörelse. Vi har jobbat med koreografen Olga Masleinnikova som är utbildad i Labanmetoden. Hon utgår ifrån skådespelarnas egna rörelser och bearbetar dem så att deras personliga rörelsespråkfinns kvar i botten.
Ser man att det är koreografi?
– Ja, absolut. Det ligger och skär sig mellan rörelse och dans.
Men det är skådespelare som står på scen, inte dansare?
– Ja, och just därför jobbar vi så. Vi har velat dra ut det personliga kroppsspråket och göra det expressionistiskt.
Vad tycker skådespelarna?
– Att det är givande men krävande, tror jag. Det gäller ju att kombinera fysisk precision med ett fritt skådespelaruttryck.
Vad tycker du som regissör att det koreografiska elementet har tillfört?
– Ett oerhört poetiskt språk, även i det visuella. Rytmen i texten får pjäsen att lyfta, och jag hoppas att vi får en spegling av det. Jag vill att den fysiska rörelsen blir något mer, precis som ordet.
Ni spelar föreställningen mitt i publiken. Varför då?
– Vi jobbar ju med att integrera publiken på olika sätt, och den här föreställningen tar plats omkring åskådarna. De ska vara inuti miljön vi försöker skapa. Scenografin ska skildra naturen – det är hav, berg och skog. Meningen är att man ska kunna se dramat på olika sätt, genom halvtransparenta väggar som markerar avstånd, till exempel.
Ni jobbar med simultana skeenden också?
– Ja, saker försiggår parallellt. Först har vi tragedin som allt utgår ifrån. Sedan upplöses tiden och man följer samma människor i olika åldrar, samtidigt på scen.
Finns det någon svensk dramatik du skulle vilja göra till dansteater?
– Ja, jag gjorde Ett drömspel för några år sedan, där närmade vi oss koreografi. Där skulle jag vilja göra mer av. Och så Lars Norén. Det vore spännande att jobba med övergången mellan expressionism och naturalism med något så naturalistiskt som Norén.
Loading ...
