Hur känns det inför premiären?
– Nervöst. Jag var på en föreställning på Lilla scenen för ett tag sen och insåg att det inte alls är någon liten scen. Den är enorm. Det är flera hundra platser.
Hur kom det sig att du började skriva för teatern?
– Efter Sandor slash Ida blev jag tillfrågad av unga Dramaten om jag ville skriva en pjäs för dem, tanken var först att den skulle gå upp där. Jag hade länge burit på ett inbyggt motstånd mot att skriva dramatik och hade fördomar om att man måste vara djupsinnig och speciell. Men det visade sig bli en oerhört lustfylld process, med mycket större frihet än när jag skrivit för tv eller film.
På vilket sätt blev det lustfyllt?
– När jag skriver för scenen kan jag ägna mig åt att berätta det jag vill, det finns inga regler för hur det ska vara. Dels är det mindre fokus på den yttre handlingen och mer på karaktärerna och vad som driver dem, dels slipper jag tänka på om det jag skriver är kommersiellt gångbart och vad det kommer att kosta att gestalta. Det blir ett mer instinktivt sätt att arbeta och påminner på det sättet mer om att skriva böcker.
Hur förhåller du dig till arbetsprocessen och repetitionerna av Hänga ut?
– Sitter jag på en repetition och märker att de har svårigheter med vissa saker talar jag givetvis om hur det var tänkt, annars kanske de bara stryker saker de inte förstår. Men jag tänker inte bli någon jobbig dramatiker som har åsikter om allt. Det är ju mötet mellan texten, skådespelarna och regissören som är det intressanta.
Och vad beträffar pjästiteln?
– Den är en parafras på engelskans ”hang out”. Pjäsen handlar om tre ungdomar som står och hänger och väntar på att något ska hända. I ett större perspektiv väntar de på att livet ska börja, att de ska bli vuxna och få värde och berättigande som människor.
Loading ...
