Göthe om badkaret

intervju. Han spelar konstfilosofen och kompositören John Cage (1912–1992) i Johan Petris uppsättning av John och svamparna med premiär på Unga Dramaten, fredag. En musikdramatisk händelse från fem år som styrs av slumpen och låter rollfigurerna Merce Cunningham och Yoko Ono göra Cage sällskap. Nummer ringde upp Staffan Göthe.

Hur är det att spela John Cage?
   – Det är så mycket lek och allvar hos honom. Det är att odla de bästa sidorna hos sig själv. Jag har gjort så många onda roller, det finns inget av det hos honom, inga divalater, ingen genikult. Han är snäll och god. Det är också så mycket tankar, hans konstsyn, hans lekfullhet och humanism. Det är kul att gestalta honom och komma i kontakt med allt det. Det handlar också mycket om slumpen som Cage förlitar sig på. Som vi kanske förlitar oss lite för lite på inom teatern. Men här blir ju ingen föreställning den andra lik eftersom slumpen avgör en del av innehållet.

På vilket sätt använder ni slumpen?
   – Vi har lottdragning om tre sekvenser. Det blir en lek, en undersökning där olika instruktioner och texter väljs med tärningens hjälp. Tillsammans komponerar vi sekvensen som är nio minuter lång. Cage musik ingår ju också, jag har själv fått lära mig ”Water Walk”, en komposition för badkar och radioapparat.

Blir du själv påverkad av hans idéer?
   – Ja det blir jag. Det hela började med att jag, helt ovetande om detta, läste en biografi om Cage. Jag blev fängslad av honom på det sätt man kan bli när någon uttrycker det man själv tänker. Dagen efter ringde Angeta Ehrensvärd från Dramaten och frågade om jag ville spela John Cage. Där kan man prata om slump. Det finns mycket jag känner igen mig i hos honom men också mycket jag har att lära av honom.

Ni har haft barnpublik med i processen – berätta.
   – Ja de kom in väldigt tidigt. Vi har också väldigt professionella musiker som arbetat mycket med Cages musik. Det här är en produktion som ligger så långt ifrån slentrianmässiga barnföreställningar man kan komma. Så långt ifrån det inställsamma och underhållande som förminskar och föraktar barn. Må så vara att de inte intellektuellt tar till sig allt. De är också individer, så de reagerar förstås olika men det finns en förundran över att vuxna människor leker på det sätt vi gör. I den mån vi pratat med referenspublik så drar deras associationer åt väldigt många olika håll.

Vad gör du själv mer just nu?
   – Jag skriver en pjäs som är beställd av en teater som ska vara klar under våren. Tyvärr kan jag inte säga något mer om det just nu. Sedan är jag ju också gästprofessor på Teaterhögskolan i Malmö.