Barabbas är rövaren som enligt bibeln ska ha blivit benådad från sitt dödsstraff när Jesus valde att korsfästas i hans ställe. Pär Lagerkvist såg stjärnpotentialen i denna bifigur och gav honom en egen roman (1950) samtidigt som han satte frågorna om tro och tvivel på sin spets.
När Pontus Stenshäll dramatiserar denna och ställer åtta pianon på scen till förmån för det hos Gubbängsgruppen mer vanligt förekommande rockbandet, blir resultatet – trots en hel del fulklinkande – ovanligt finstämt. Om man betänker hur Moment normalt brukar behandla sina klassiker. Det existentiella temat med religiösa förtecken låter sig förstås inte skojas bort så lätt när texten kommer från en ångestkung som Lagerkvist. Men lekfullt är det ändå, på fullaste allvar liksom.
Framförallt Eva Rexed lyckas med en exakt balansering i rollen som Den Harmynta, hon som valts ut för att vittna om Messias, och i denna skepnad, med en bit tejp över läppen, bjuder hon publiken på mer än ett halleluja moment.
Den överdrivna pancakemaskeringen av Eva Rexed, Mathias Olsson och Anna Rothlin, som dubblerar i roller som rövare, skökor, krukmakare med flera, matchas av en plastisk och ibland superteatral mimik, vilket med tydliga blinkningar påminner om att det är teater vi ser. Man följer några irrspår, skarvar med dockor vid behov, storstadsdriver hjärtligt med utsocknes dialekter och som alltid på Moment låter man det kreativa kapitalet flöda. Men knappast budgeten för rekvisita.
Det internmomentska recyclinggreppet börjar i sig bli underhållande att följa. Gummigubbmasken från uppsättningen av Faust pryder nu Mathias Olssons åklagare (och visst mohahaha-skrattar han lika elakt?) och Peter Järns Barabbas bär jeans och en blå munkjacka med ordet ”Befriad” tryckt på ryggen, men gaffatejp döljer den del av texten som jag är rätt säker på säger ”av Sarah Kane”. Vilket är lika fyndigt som passande ur flera aspekter.
Barabbas uppdragna luva följer 2000-talets genom medierna spridda dresscode för banditer och anonymiserar honom till en osminkad Envar, någon mitt i bland oss, som klämmer en cigg och klurar över tillvaron samtidigt som han får upprepade indikationer på att andra funnit lösningen.
Och det är precis som om hela uppsättningen ryms i repliken ”det är så enkelt och ändå så svårt”. För Stenshäll har helt klart knäckt koden för hur man gör grym teaterkonst med enkla grepp, trots att textens frågeställning hör till de svåraste man kan tänka sig.
Loading ...
