Det är 20 år efter Berlinmurens fall, och Stockholms stadsteater fortsätter sitt Tysklandstema: med Hållplats får man in ett relativt ungt perspektiv. Roland Schimmelpfennig (född 1967) tillhör den generation som troligtvis föddes av föräldrar som föddes under andra världskriget, det vill säga fyrtiotalisterna.
Fyrtiotalist är också Mats Ek som står för såväl regi som koreografi i föreställningen. Kanske är det också därför han tar ett helt annat grepp än vad sjuttiotalisten Melanie Mederlind stod för vid Sverigepremiären på Riksteatern förra året, då med titeln 24 timmar Berlin.
För om Mederlind gestaltade det oromantiska, råa och skoningslösa Berlin, så trollar Ek istället fram ett mer lekfullt dansgrepp ur Shimmelpfennigs manus, som om han behöver en tidens distans – på gott och ont.
För om det kändes nytt och spännande för ett par år sedan, så börjar det tyvärr gå inflation i dansteaterkonceptet. I det här fallet tar de två konstformerna snarare udden av varandra än befruktar över gränserna. Resultatet blir varken hundra procent dans eller hundra procent teater, frånsett scener som en underbar, poetisk byggbalett som verkligen mejslar fram gatans röst, det förflutna, och ger associationer till poeten Katarina Frostensons monodrama Sebastopol från 1990.
Annars är det mer Federico Fellinis Amarcord som Ek bjuder på, en burlesk saga som accentueras av illusionsskapande videoprojektioner (Alexander Ekman) och med en ensemble som gör enastående soloprestationer, av vilka kan nämnas Ulf Eklunds tobakshandlare som bär på det förgångna i sin strupe. Och Göran Ragnerstams grönsakshandlare som blir precis så märkligt originell som bara Ragnerstams rolltolkningar blir.
Lägg därtill en scen i slutet som utspelas i en bar och som för tankarna till filmen From dusk till dawn, samt Mats Ek i en återkommande ”Hitchcock”, och en del av mig älskar föreställningen, medan en annan saknar det mothugg som texten egentligen bjuder på.
Men som pjäs har verkligen Hållplats stark potential att bli en klassiker, här finns till och med den berömda Ibsenpistolen på slutet. Schimmelpfennig är definitivt en dramatiker vi vill se mer av i Sverige, med eller utan dans.
Loading ...
