Hallucinatoriska svampar och nonsenstal

Mush-Room av koreografen Grace Ellen Barkey och det belgiska dans- och performancekompaniet Needcompany är en svindlande associativ föreställning. Inte för att den har någon specifikt uttänkt handling om just svampar utan för att den är så infallsrik, både när det gäller det berättartekniska och det koreografiska.

Det är med ett bitvis såväl hallucinatorisk som absurt verk som Grace Ellen Barkey i sitt långvariga samarbete med konstnären Lot Lemm återkommer till Dansens hus. Då för fyra år sedan, med The porcelain project (läs Nummers recension), hade de med sig en storskalig porslinsinstallation, skapad av Lot Lemm, som spel- och lekplats. Den här gången är rummet istället fyllt av svävande svampar och av The Residents suggestiva och pulserande musik. Inledningsvis vecklas de svävande svamparna i papper upp för att sedan hänga upp och nedvända i linor från taket.

Det är i den här under- eller överjordiska världen som de sju dansarna och aktörerna befinner sig i. När de inte kliver ur den och tar ett steg åt sidan för att med hjälp av de linor och vajrar som svamparna hänger i få de upphängda svamparna att bokstavligen dansa.

För i den fantasifulla värld som Grace Ellen Barkey och Lot Lemm tillsammans skapat är allting i rörelse eller åtminstone i förändring. Precis som svampar sprider sig, byter form och riktning gör dansarna det i Mush-Room. Den organiska och slingrande koreografin klänger därför ibland ihop sig längs golvet bara för att i nästa ögonblick avbrytas av en duett eller av någon större konstellation i ett högre tempo.

Ibland rör de sig akrobatiskt, närmast yogaaktigt, ibland tvetydigt och ibland som någon rollfigur hämtad ur commedia dell’arte-traditionen. Det komiska eller absurda understryks dessutom av insprängda och mestadels nonsensartade talpartier, samt av några metateaterinslag där pågående aktiviteter avbryts abrupt av kommentarer om det just sedda.

Dessutom är dansarna iklädda någon sorts sporliknande huvudbonader eller kanske rättare sagt ansiktsmasker som samtidigt som de förstärker deras mimik faktiskt gör dem mindre människoaktiga och mer djurlika. Människan och därmed den enda icke-svampen i föreställningen Julien Faure förvandlas för övrigt till en svamp efter att ha förätit sig på just svamp och ansluter sig i slutet av Mush-Room till de rebelliska och beväpnade svamparna i neonkläder.