Många delar av Välja säte utgör kunskap för livet, i performanceform. Inledningsvis iscensätter den energiska ensemblen Rosa Parks arrestering på en amerikansk apartheidbuss 1955. På lätt skruvad sydstatsamerikanska förklarar man hur det lagreglerat rasistiska samhället såg ut, och vad Parks kom att betyda genom sitt historiska statement.
Poängen är att högstadiepubliken ska förstå vikten av civilkurage. Bra ambition, så klart, men inte lätt att förverkliga. Tempot är uppskruvat och tonen lite clownartad. Allvaret och relevansen kommer inte riktigt fram. Och så fortsätter det. Vi får träffa olika historiskt betydelsefulla gestalter på temat individ, kollektiv och mod, utan att publiken ges utrymme att förstå och relatera.
En svårighet är tempot och den expressiva formen. Regissören Frida Röhl har valt en tydligt utåtriktad performanceteknik – skådisarna tar mycket plats och talar lite uppfordrande, lätt provocerande till publiken. Det är ett vågat grepp med tanke på att tonåringar per definition brukar vilja vara tysta och gå i flock. samtidigt är känslan av att man försöker vara charmig kompis. Kanske är det just därför ingen väntar på publikens svar, utan varvar snacket med att röja runt. Det blir bärsärkagång med instrument och hela havet stormar. Förvirrande, men för all del inte till sådan grad att pjäsen havererar.
Jag gillar den bildande ambitionen i Välja säte. Man varvar tragiska anekdoter om tyska vänsterterrorister på 70-talet med Antigones klassika uppror mot ett totalitärt system samt inte minst hyllningen till Pussy Riot. Det är viktigt att lägga ribban högt, och även om helheten här måste beskrivas som splittrad så tror jag att publiken går hem en gnutta mer kunniga och stärkta.
Loading ...
