Halvgalen syndare

Det drar ihop sig till Pridefestival och det märks på Teater Pero i Stockholm där Dr Benway presenterar gästspelar. Försöksobjektet (Åke Bjurström) dansar i illgröna badbyxor bland kostymnissar med makt. Ibland kastar han purjolökar på dem.
   Enligt programmet är det den kristna högern som samlats för att lösa problemet med de homosexuella, en grupp som allt mer verkar klumpa ihop sig och ta över i styrelser och maktkorridorer, det är inte svårt att läsa in en nazireferens, bögar eller judar, sak samma – vi behöver en fiende.
   Frågan är hur man ska kunna avgöra vem som är homosexuell. Vem som är konstig. Vem som, under kostymen, tänder på att leka efterbliven i sängen.
 
Den kristna högern märks inte. Mer verkar de kostymklädda männen vara som ett hemligt sällskap som har till uppgift att sitta i möten, lösa problem av allehanda slag och vädra sina inbördes konflikter i en strikt koreograferad föreställning till brädden fylld av metateater. Och det gör att diskussionen om de homosexuella vidgas till att handla om alla ytor och stereotyper, men också till ett världssamvete som pekar på allt som är fel: västvärlden kontra den fattiga, pengahunger kontra mänsklighet – allt ont vi gör varandra.
 
För att beskriva de homosexuella (männen) sjungs schlager, dansas i glitter och kostymnissarna kommer fram till att de homosexuella beter som fulla mellanstadiebarn, för ingen vuxen människa kan på allvar gilla Lili och Sussie. Och det finns komiska poänger som ibland bryts av ett stilla allvar, en fundersam monolog om vad livet egentligen är.
   Det är lite galet. Och jag tror att man ville diskutera det väldigt allvarliga genom att vara just galen. Men det är som om man inte ville vara så galen att man gick in i en psykos – men ibland är en psykos precis vad en föreställning behöver.