Buffalo Bills Wild West återuppstånden? I Varberg? Nja, inte riktigt. Även om Buffalo Bill (i Petter Heldts gestalt) förekommer som berättare i Rebecka Cardosos pjäs Olycksfågelns dotter, så blir det som tur är inte så mycket indianer och cowboys på Teater Hallands scen.
Historien som berättas är bara på ytan relaterad till de stora amerikanska ikonerna och mytomanerna Martha Jane Canary, James Butler Hickok och William Cody. Den är mera allmänmänsklig och psykologisk, historien om det bortadopterade barnet som fantiserar om hurdana hennes biologiska föräldrar är: tänkte mamma verkligen dränka mig när jag var nyfödd, varför lämnade hon bort mig, varför ville hon inte ha mig?
Och modern, som kämpar för sin utkomst, överges av barnafadern och livet igenom längtar och ifrågasätter sitt beslut att lämna bort barnet. Olycksfågeln (en fri översättning av Calamity) Martha Jane framställs (av Anette Bjärlestam) som en av de amerikanska 1800-talskvinnor som snörde på sig revolverbälte i stället för korsett: en oborstad ”wild rider” och alkoholist.
Det sistnämnda är förmodligen sant, det förstnämnda är ifrågasatt. På en dancehall möter hon Wild Bill Hickock (Lasse Carlsson), och får ett barn med honom. Barnet adopteras bort till en rekorderlig hotellägare, medan Marthas olyckliga liv i Västern fortsätter, bland annat med framträdanden i Bufallo Bills osannolika showbiz.
Pjäsens mest laddade scen infaller när Martha uppsöker adoptivhemmet och vill ta med sig dottern därifrån. Föreställningen svajar ojämnt mellan adoptionshistoriens allvar och den lekfulla fascinationen för spektaklen och tragedierna i västernmyten. Revolverstrider förekommer, likaså barscener och Wild Bills sista pokerspel.
Men det blir ganska halvhjärtat, eller i alla fall otydligt. I stället är det hjärtknipande scener mellan mor och barn som står i verkligt fokus. Föreställningen har också inlagda sångnummer i musikalstil – Joel Engströms följsamma och spännande klangrika musik är dess verkligt stora behållning. Annars visar Olycksfågelns dotter mest stora ambitioner som tyvärr varken text, spel eller iscensättning riktigt förmår leva upp till.
Loading ...
