För ett ögonblick, i inledningsscenen till West side story, ligger Stockholms stadsteater på Broadway. Allt i stämningen tyder på det – röken, det blåbleka ljuset snett bakifrån, de två färgstarka gängen Jets och Sharks som avtecknar sig som konturer i Lars Östberghs stökiga scenografi, där årtalet 1957 i röd neon slocknar och hamnar på sniskan. Så bryts den välorkestrerade prologen av ett alldeles stilla ögonblick i en, två, tre, kanske fyra sekunder; som om ensemblen tillsammans med publiken hämtar andan inför den tunga berättelsen, skildrad sedan William Shakespeares dagar – Romeo och Julia-sagan om förbjuden kärlek, som kräver hämnd och död.
Stockholms stadsteater har satt ihop en färgstark och tempererad ensemble för att gestalta gatustriderna mellan det puertoricanska gänget versus underklassamerikanerna med rötter i Polen. När Bernardos (Karl Dyall) lillasyster Maria (Sanna Gibbs), bortlovad till Chino (Alexander Larsson), går och blir kär i motståndarsidans Tony (Fredrik Lycke) bir det fullt koreograferat gängkrig med bakåtvolter och energi.
Ja, det bör sägas omedelbart – det är för Roger Lybecks läckra koreografier, för sången och för den tolvhövdade orkestern, säkert ledd av maestro Joakim Hallin på det upphöjda podiet – man bör se West side story. Skådespeleriet är tyvärr långt ifrån lika laddat som den pistol Tony i slutscenen faller offer för.
Kanhända är det otillräcklig repetitionstid som gör att både Lycke och Gibbs – briljanta i sånginsatserna – trevar med både repliker och gestaltning. Men tendensen, att låta berättelsen komma i andra hand och satsa krut på musikalitet och rörelse var å andra sidan densamma i Ronny Danielssons Hair på samma scen (se Nummers recension) för några år sedan.
Trygga och spirituella birollstolkningar gör bland andra Karl Dyalls gängledare Bernardo och Albin Flinkas som Baby John. Lagaylia Frazier som Marias förtrogna Anita bidrar med komedispel och nerv och levererar souliga gåshudstoner i Somewhere, som liksom rytmiskt komplexa America behållits på originalspråk.
Scenografi och rekvisita understryker att West side story på Stockholms stadsteater är en farlig lek, med slagsmål i klätterställningen och det dödande skottet bakom gungan. En röd drake kan stå för passionerat hopp, men också död.
Visst finns det samtida blinkningar, som att Maria klär sig i den klassiskt manliga rollen liksom cylinderhatten i kärleksduetten One hand, one heart medan Tony bär brudslöja. Jonas Hellman-Driessen gör tappra försök att utöva sin Reva-makt mot de ”tio små negerbollarna” (Sharks), men farligare än så blir det inte när West side story utspelar sig i Klarakvarteren.
Loading ...
