Galen regislakt på Hamlet

Med sin uppsättning av Hamlet begår regissör Thomas Ostermeier tillsammans med dramaturg Marius von Mayenburg regislakt på Shakespeare. Men med stor konstnärlig finess och med en enastående verktygslåda av teatrala grepp. Bearbetningen är orädd och smart, excesserna är under (nästan) full kontroll. Här är inte gravgrävandet en enskild scen, utan hela scenen.

Gravsättningen av gamle kung Hamlet inleder. Jord täcker scengolvet, vilket är en hänsyftning till att Hamlets moder uppmanar honom att inte gräva ner sig i den svarta jorden. Men det är just vad han gör, stupar på näsan i gravkullen gång efter gång. Där mer eller mindre våldtar han också Ofelia: uppsättningen betonar styckets misogyna drag, och ibland kan man få för sig att manliga regissörer sätter upp Hamlet bara för att få tillfälle att förnedra kvinnliga skådespelare.

Gertrud i sin tur liknar en Hollywoodstjärna på avgiftning: Judith Rosmair gör båda rollerna, och byter genom att byta peruk på bästa Brechtmanér. Brechts ande vilar över uppsättningen, i mängder av distanseringar och metakommentarer. Lars Eidinger genomför de flesta av dem. Sällan har man sett en så frustande, galopperande galen Hamlet som hans. Utspelet har få gränser.

Grotesken är favoritgreppet, och obsceniteter är regelbundet förekommande. Skådespelartruppen är ersatt av enbart Hamlet och Horatius, och deras version av mordet på Gonzago är queer så det förslår, med Hamlet i gördel, spetstrosor och högklackat. Men provokationsteatern blir aldrig sitt eget syfte.

Samtidigt finns här vändningar till djupt allvar,  långsam andning och lyrisk ton. Det är en genomskinlig uppsättning så till vida att alla teatrala gester, tecken och effekter är välmotiverade. Men man kan fråga sig om tolkningen av Hamletfiguren går så värst mycket längre än till den rena galenskapen.