När Lars Norén gör Hamlet på Romateater är det med en trotsig självklarhet där dramats universalism ställs på sin spets.
Klosterruinens karga valv är utbyggda med svarta stålväggar som, när de dras för, reflekterar publikens ansikten. Föreställningen inleds med att var och en av de medverkande numreras med en siffra på tinningen, som för att ge en vink om ödesdramats matematiska logik.
Ensemblen är reducerad till minst möjliga antal personer (sju), liksom effekterna, vilket skapar en koncentration kring själva dramat och skådespelarnas framförande. Den avslutande fäktningsscenen är grafiskt asketisk i frånvaron av de sedvanliga replikerna, det enda ljud som hörs är värjorna som viner i luften.
Det är en föreställning som befäster pjäsens universalism, något som förstärks av att Hamlets Att vara-monolog framförs unisont av ensemblen. Den enkelhet med vilken Lars Norén hanterar denna så välkända pjäs flankeras av ett visst trots.
Skådespelarna går ibland emot texten, ifrågasätter den och tänjer dess betydelser. Lo Kauppis Ofelia bär exempelvis en upprorisk vägran till anpassning. I sin vita hätta blir hon fågellik, ett intryck som bekräftas när hon i vansinnesscenen med händerna i rockens fickor flaxar med armarna som för att flyga bort från eländet. Hennes ansträngning hejdas av stålväggen och hon krossas likt en fågel mot en fönsterruta.
David Denciks Hamlet växlar mellan trulig ironi, lågmält raseri, avmätthet, ambivalens, livsleda och sorg. Med beundransvärd lätthet fångar han karaktärens hela komplexitet. Bland den övriga ensemblen bör nämnas Iso Porovic som ger tyngd åt såväl kungen som vålnaden. Lil Terselius gör Gertrud med vällust och förtvivlan. Scenen där hon efter att Hamlet uppenbarat sanningen för henne, demaskerad sin drottningsskrud, dränker ansiktet i isbad kommer att leva kvar hos mig långt efter att föreställningen är över.
Relaterade artiklar på nummer.se
Webb-tv – intervjuer med Lars Norén, Lo Kauppi & David Dencik »
Sommarminne från premiären »
Loading ...
