Danska Katrine Wiedemanns fina förmåga att hotta upp unga romanser på scenen var det många som lärde känna i hennes Romeo och Julia på Elverket 2002. Den präglar lyckligtvis också denna Shakespearetolkning, där kärleken mellan Gustaf Skarsgårds Hamlet och Lisa Werlinders Ofelia får så mycket blod att det torra brevskrivandet övergår i heta hångelscener. Liksom för den sexuella tydlighetens skull är bästisen Horatio (som annars gärna konkurrerar med Ofelia om Hamlets gunst) reducerad till en blek skuggfigur, i Shebly Niavaranis gestaltning.
Ja, mycket är bortrationaliserat i denna Hamlet, som fokuserar på titelfiguren så till den grad att Skarsgård faktiskt långa stunder uppehåller sig exakt mitt på scenen.
Kvar av krigssituationen finns exempelvis bara rök, som å andra sidan skapar snygga fantasyeffekter ihop med Linus Fellboms grafiska ljussättning.
Det är alltså en väldigt snygg Hamlet vi får se på Stadsteatern, och jag syftar nu inte enbart på huvudpersonen. Gustaf Skarsgård är förvisso lika stilig som formstöpt i rollen, med sin framhävda gänglighet, och säkerligen lika mycket HILF* (se rubriken, jmf MILF) för större delen av den ditrusade flickpubliken som han är för Ofelia. Men när jag skriver ”snygg Hamlet” är det ändå som en sakligt menad beundran för uppsättningens visuella helhet.
Maja Ravns scenografi betonar prinsens svindlande tillvaro med rymd och vinklar. Scengolvet sluttar lite mer än hos en klassisk perspektivscen och bygget bjuder effektfulla spelutrymmen: sortier går upp i rök i en vallgrav längst bak mot fonden och framme under rampen lägger sig Ofelia fullt synlig i sin begravningsscen. När hon får sällskap under tiljorna av Rosencrantz och Gyldenstern är detta dock också exempel på hur effektivt vissa handlingsetapper bara bockas av i den här nedstrukna tolkningen.
Att tempot skruvas upp är naturligtvis tacksamt, för många Hamlet:ar tenderar att segna till, men i den här slår det istället över åt andra hållet. Den skuttar fram på raska teatertassar mellan de viktigaste scenerna, liksom underförstått att alla ändå kan pjäsen. I första akten sker detta tyvärr på bekostnad av den viktiga etableringen av prins Hamlets framväxande vansinne.
Och när det går undan i handlingen så här, förlorar också flera kraftiga utspel sin nödvändiga inramning och blir så hårdsmälta att ofrivillig ironi hotar att tränga igenom. Hamlets galghumor hör ju till, och förvaltas väl mot dödgrävare Sven Wollters bollplank, men när publiken fnissar åt hur Laertes sörjer sin döda syster i en i övrigt välvillig uppsättning, har väl ändå något gått snett?
Faktaruta
*Uttrycket HILF är recensentens omskrivning av MILF, som härrör från filmen American Pie där det talas om ”A Mother I’d Like to Fuck” syftandes på en ovanligt snygg person man inte automatiskt skulle tänka sig i sängen, och som har spridit sig som en löpeld i den amerikanska populärkulturen. Ett annat aktuellt försök till HILF-lansering på teatern kan sägas vara när den så kallade sexsymbolen Jude Law spelade Hamlet i brittiska Donmars uppsättning (se recension i Nummer), men även historiskt sett har populära, manliga sexsymboler castats i rollen.
Loading ...
