Hamlet på Borås stadsteater

Ensemblen äntrar tillsammans den tomma scenen likt en hord ivriga turister på väg mot en guidad tur av slottet i Helsingör. De slår sig ned i de utplacerade trädgårdsstolarna i vit plast på var sida om scenen. Mot en fond av svart griffeltavla och svävande lakansväv till de sköna tonerna av bl a New Tango Orchestra, spelas sen ett av världsdramatikens allra mest klassiska dramer upp. Polly Kisch gestaltar, stundtals med stor känslighet, prinsessan Hamlet, full av kval och tvivel som sig bör. I regiparet Chatarina Larssons och Victoria Brattströms tappning blir Kischs Hamlet en förtvivlad, arg ung kvinna som sörjer sin mor, men också en människa som strävar efter upprättelse och harmoni i den värld hon finner djupt perverterad.
   Tolkningen gör Hamlet till denna urförbannade tjej, som med alla medel kräver hämnd för sin mors död. Dessvärre balanserar denna hennes ilska hela tiden på gränsen till överspel. Kanske är inte galenskap något som kan gestaltas med måtta? Det är då det blir galenskap på gränsen till hysteri som man kan ifrågasätta uppsättningens intention att sätta fokus på makt, kön och galenskap. Är inte just den hysteriska kvinnan en stereotyp om något? Däremot är Viktoria Folkesson lysande som den elaka styvmodern och boven Claudia. Hon övertygar gång på gång med bitande kyla och stor manipulationskonst, kanske även detta en stereotyp bild förvisso.
   Syskonparet Laertes (Johanna Lazcano Osterman) och Ofelio (Daniel Sarabi) är en duo i fint samspel. Dessa två blir dramats största offer då Hamlets irrationella agerande ständigt får stora konsekvenser för deras liv. Med denna uppsättning görs ett gediget och i flera scener utomordentligt snyggt försök till att utmana och påvisa könsmaktsordningen i ett så frekvent spelat drama som Hamlet. Tyvärr faller man på eget grepp genom att inte föra karaktärerna bortom de mest klassiska klichébilderna av mänskligt beteende. Såväl kvinnligt som manligt.