Våren är teaterhögskolornas högsäsong och Stockholms Dramatiska Högskola förgyller det lite avklingande teaterutbudet med sjutton examensprojekt på olika scener, i Sverige och utomlands. Nybakade teamet bakom Libertiner, bland andra dramatikern Gunnar Eriksson och regissören Pernille Lindstad har fått tillgång till Dramatens Lejonkula och tre av husets skådespelare.
Scenografen Jasminda Asplund Blanco har skapat en fashionabel våning med heltäckningsmatta, spegelklädda väggar, ”Bumling”-lampa och dignande barskåp. Den tungt symboliska fonden av lagböcker och gröna juristlampor skvallrar om att den stundande efterfesten kommer att förvandlas till en egenmäktig domstol iscensatt av juristen Nathalie (Alexandra Drotz Ruhn) och hennes väninna Susanne (Sanna Sundqvist). Inför deras skrank står Rikard (Jon Karlsson), en ung backslickad businessman i smöret som lockats dit med fagra löften om en trekant.
Lindstad fångar effektivt, och med god hjälp av Arne Lindbergets ljussättning, efterfestestens egen drömlika dramaturgi. I ett hallucinatoriskt tillstånd med kokain och sprit blir sanning och konsekvens till en oproportionerligt festlig lek. Och i deras egna spegelbilder verkar de oövervinnerliga. Bara för att avbrytas av ett iskallt krasst konstaterande av alltings fulhet och äckel. Och bakom supandet, snortandet och de sexuella inviterna smids det planer på vedergällning.
Upptakten är dock en något utdragen teater i teatern. Speedade Sundqvist, som maskören Christoffer Nordin förvandlat till en stureplansmässig upplaga av Christina Lindbergs hämnerska från 70-talets ”rape&revengeklassiker” Thriller – en grym film, är fenomenalt plastisk och döljer illa sin blodsvittring. Drotz Ruhn — det är hennes syster Lex (!) de är ute efter att ge upprättelse — hamnar dock i ett moraliskt vankelmod som kikar fram bakom den femme-fatala ytan.
Det högt skruvade tempot och den nästan karikerade spelstilen gör att när dramat sent omsider gör sin 180-graders vändning, så hänger jag inte med rent emotionellt. Jag har inte hunnit bygga upp någon relation till de personer jag förväntas drabbas av. Vare sig kvinnornas bevekelsegrunder eller mannens plötsliga utsatthet berör. När hämnden får sin slutgiltiga förklaring känns den varken ljuv för de inblandade eller publiken.
En omkullkastad könsmaktsordning och den svagares revansch är beprövat fantasieggande. Hantverket har de nyexaminerade i sin hand och med tiden kommer kanske även den emotionella dimensionen att sitta som en smäck.
* Läs också Nummers recension av Den offentliga människan, också ett projekt inom Examen Scenkonst 2013.
Loading ...
