Jeanette Wetterström tar med sin bok Stor opera, små pengar upp förhållandet mellan scenkonst och ekonomi, samt teaterns olika förutsättningar genom historien. Alexandra Coelho-Ahndoril har läst.
Någon gång i början av 1700-talet blev det inte längre brukligt att vid finare middagar spotta på bordet. Inte heller på golvet eller på sina egna eller någon annans kläder. Man rekommenderades istället att diskret spotta i en näsduk. Etiketten, den goda smaken blev plötsligt en teaterliknande form som stabiliserade hovritualerna.
Ungefär samtidigt såg sig konstnärerna i Frankrike, bland annat den fransk-klassicistiske dramatikern Racine, plötsligt överförda till statlig tjänst. Deras stora uppgift blev att medverka i en gigantisk propagandaapparat där hovet skulle roas, monarken prisas och den goda smaken följas. Varje försök att ta sig ur hovet ledde till dåligt rykte med påföljande krossad karriär. Racine var bara tjugo år när denna variant av pension drabbade honom.
Teaterns förutsättningar genom tiderna
Att två så skenbart olika ämnen som teater och ekonomi inte alls ligger långt ifrån varandra förstår man när man läser Stor opera, små pengar. För det visar sig nämligen att ekonomi är ett synnerligen bra spår att följa om man vill undersöka teaterns position genom tiderna.
Med hjälp av ett historiskt detektivarbete försöker Wetterström få syn på teaterns förutsättningar genom att svara på frågor om vem det var som tjänade pengar på föreställningarna, ifall det togs inträde och hur skådespelarna avlönades. Allt djupare tränger hon in i det maskineri som byggde upp hela den europeiska teaterkulturen och bjuder läsaren på en fullständig dissektion av mekanismerna kring scenkulturens ledning, uppkomst och strävan.
Dessutom är boken är full av unika dokument, bland annat ett kontrakt från 1545 mellan sju italienska skådespelare. De bestämmer sig för att ordna den ekonomiska frågan genom att lägga sina gager i en gemensam kista. Den får inte öppnas förrän de kommer till Padua, och för att ingen ska vara lockad att stjäla ur kistan, finns det tre nycklar till den.
Teaterns historia
Wetterström går igenom teaterns historia och börjar med de nomadiserande första teatergrupperna. Hon rör sig via de stora festivalerna i antikens Grekland, där teatern hade kommit att bli en fast, allmän kulturhändelse med tävlande dramatiker som Aiskylos, Sofokles och Euripides, vars pjäser – om de vann – framfördes för uppemot 14 000 åskådare per föreställning.
Medeltidens religiösa mysteriespel var blodiga historier där skådespelarna som föreställde de korsfästa hängde i timmar på korset, där Johannes Döparen halshöggs och byttes ut mot ett riktigt lik eller där scenen dränktes av syndafloden med hjälp av tunnor fulla med vatten. Händelserna sjöngs ofta fram av flera stämmor – en teaterform som förmodligen förebådade operan.
Efter medeltidens spektakel tog renässansens storfurstar vid, som höll konstnärer, musiker och dramatiker vid sina hov för att sprida glans kring sitt rykte. Inom hovet blev det vanligt att man roade sig med att spela upp föreställningar – teater och maskeradbaler skapade en plötslig frist från de annars rigida positionerna.
Konstnärer skulle smickra makten
De konstnärer som var knutna till hoven skulle framför allt skapa dramer eller musik som smickrande regenten. I drottning Elisabeth I:s hov i början av 1600-talet hölls till exempel en gigantisk fest under julens tolv dagar som avslutades med en storartad final på trettondagen. William Shakespeares pjäs Trettondagsafton är full av referenser till hertigdömen och territorier, och rollen som hertigen av Orsino anses syfta på en italiensk hertig som just då besökte det elisabethanska hovet.
När monarkerna på 1800-talet börjar förlora sin makt, inleds också ett skifte på teatrarna och operan: man börjar kasta blickar åt andra håll – publikens – och tanken på att bygga upp ”nationalscener” infinner sig.
Ledarskap och konstnärlighet
Efter sin grundliga historiska genomgång kommer så Wetterström fram till själva huvudämnet för sin bok: hur går estetiska värderingar ihop med idéer om ledarskap och ekonomi. Platsen är Kungliga Operan i Stockholm. Vad finns det för ledningsmöjligheter på operan? Hur stort är handlingsutrymmet? Det visar sig att begränsningarna varken ligger i den konstnärliga aktiviteten eller den ekonomiska hanteringen – snarare är det en mångfald av förändringar i scenrummet som spelar in.
Kulturinstitutionen, säger Wetterström, existerar kanske idag egentligen bara i utredningsrapporter, statistik och tabeller. I själva verket befinner sig scenrummet på andra platser – ute i samhället, bland människor, på restauranger. Är det rentav så att en cirkel mellan de första nomadiserande teatergrupperna och dagens kulturella utövare har slutit sig? Och att det däremellan finns ett enormt fält, utan avgränsningar, som är själva kulturområdet.
Loading ...
