Bättre hantverkare på DramatenNär det är dags för Dramatens arbetslag att ta itu med Line Knutzons poppispjäs Hantverkarna får Pierre Wilkner och Örjan Ramberg dra på sig blåställen. Nummers recensent tycker att deras hantverk fungerar bättre än i Helsingborg.
Recensioner [2010-03-15]

Bättre hantverkare på Dramaten

Hantverkarna av Line Knutzon
Scen: Dramaten
Ort: Stockholm
Regi: Gösta Ekman
Scenografi: Peder Freiij
Ljus: Hans-Åke Sjöquist
Kostym: Peder Freiij
Mask: Sari Nuttunen, Lena Strandmark
Medverkande: Jennie Silfverhjelm, Johan Holmberg, Örjan Ramberg, Thérèse Brunnander, Malin Arvidsson, Filip Alexanderson, Anita Wall med flera
Översättning: Jan Henrik Swahn
Länk: Dramaten


RECENSION/TEATER. Det är riggat för jämförelse för en teater som har startnummer tre efter att både Uppsala- och Helsingborgs stadsteatrar spelat samma pjäs. Det är gott virke i Gösta Ekmans uppsättning av Line Knutzons populära Hantverkarna på Dramaten, konstaterar Maina Arvas.

När samma nyskrivna pjäs har premiär på flera olika teatrar nästan samtidigt är det hart när omöjligt att hålla sig från att jämföra resultaten.
   Men efter att redan anslaget har låtit ana att Dramatens Hantverkarna är av ett annat virke än Helsingborgs stadsteaters står det under första aktens gång klart att det här är en tillställning i sin egen rätt – den befriar mig allteftersom från jämförelseticsen.


För här är det en hel del i danska dramatikern Line Knutzons samtidshäcklande hantverkarfars som har hittat hem. En av humorprofessor Gösta Ekmans rolighetsnycklar är ”det personliga tillkortakommandet” – tänk Gunnar Papphammar, och läs mer om saken i Karin Helanders bok Den skrattretande teatern. Ett år med Gösta Ekman och hans vänner – och Knutzons persongalleri (det perfekta paret, de dumsluga hantverkarna, den vimsiga mamman) bjuder på gott om sådana att leka med.


Dessutom har regissör Ekman en ypperlig ensemble för ändamålet. Jennie Silfverhjelm som Alice står stadigt i sin komiska närvaro, Johan Holmberg som hennes man Manfred gör allt det där Johan Holmberg kan av raffinerat ögonspel och fysiska explosioner, Anita Walls (Manfreds mamma) tajming är kattmjuk, och Örjan Rambergs Glen leder det långsamma hantverksgänget med utstuderat diabolisk släpighet.


Att ton och tempo är, i farssammanhang, nerskruvade gör inte bara att accelerationen mot makaber mordhistoria går effektfullt smygande, utan också att man hinner få syn på mörkret i kulisserna.
   Precis som det börjar glipa betänkligt i husbygget kan glipor i den till synes enkla slapstickpjäsen om ett medelklasspars lyxproblem avslöja djupare
teman: om hur vi står ut med varandra och oss själva, om ytlighetsfixering, omoral och konsumtionshets, om nya ekonomiska krav på kulturen, om …


Ja, visst finns det många möjliga tolkningar att jonglera med och välja bland om man vill försöka se bakom ytan. Något som också lätt kan skapa en frustrerad spretighet. Kanske är det därför spänningen inte håller riktigt hela vägen, andra akten känns ofokuserad och upplösningen blir rätt avslagen, trots bubblig champagneskål och avtäckning av drömhuset.


Läs också
Nummers recension av Hantverkarna på Göteborgs stadsteater 
Nummers recension av Hantverkarna på Helsingborgs stadsteater
Nummers recension av Hantverkarna på Uppsala stadsteater

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare