När Länsteatern i Örebro sätter upp Jim Cartwrights Happy hour i regi av Martin Lindberg bjuder man in till en interaktiv ölskummande pubkväll som inleds med gitarrspel av trubaduren (Per Fritz). Krögarparet farsan och morsan skämtar och nojsar om högt och lågt. Öppningsreplikerna är vassa och rappa och paret Veronica Björnstrand och Göran Thorell levererar dem med finess och fart – eventuella premiärnerver till trots.
Scenen är riggad med en fullt utrustad pub. Salongen ingår i scenrummet och skådespelet uppförs till stora delar mitt bland publiken. Till puben kommer olika existenser: den gamla damen som för en daglig kamp för att klara av sin demente make och hans inkontinens, Svärmarn och Maud vars relation är något komplicerad – Svärmarn vittjar gärna Mauds väska. Och Fru Pyssling som drömmer om riktigt stora karlar med blodådror som cementrör och tungor som boaormar. Hon är gestaltad av Björnstrand med härligt överdriven pondus och vibrerande underliggande humor. Att sedan få sig Thorells herr Pyssling presenterad som en något mer återhållsam manstyp är riktigt skojigt.
Skådespelarna går i och ur de olika karaktärerna och får dem att leva sina speciella liv. Det är ett persongalleri att ta till sig och känna igen: hos alla brister det och något undanträngt svårt stiger upp i ljuset. Replikerna är allt från sylvassa till djupt poetiska.
Andra akten är tyngre än den första men absolut inte utan humor och värme. Per Fritz alltmer överförfriskade trubadur fungerar lite som en ventil både med de målande coverlåtarna och med karaktärens mer lättsamma hållning till livet.
Happy hour i regi av Martin Lindberg blir här en rik och mogen föreställning med stråk av både vemod och skummande humor.
Loading ...
