Pantomimteaterns föreställning Kropposkopet är avsedd för barn mellan tre och fem år. Med mjuk försiktighet låter mimartisterna Linn Bergstam och Henrik Bäckbro sina rollfigurer Ditten och Datten närma sig den unga publiken.
Bakom en blå ridå finns deras lekplats, ett lika blått, fyrkantigt rum. På golvet står två röda pallar. Clownerna Ditten och Datten är inte helt smarta men ack så älskansvärda. De kommunicerar med sina kroppar och med små ljud som ibland liknar ord. De har tår, hörsel, syn – och vad kan man inte göra med en knäled? De klättrar upp på pallarna, kikar sig omkring och tar direktkontakt med åskådarna. Ditten snubblar lite och säger ”äsch”. Datten mimar en motorcykel, sätter på sig hjälm och far runt på scenen. Barnen följer andäktigt med i vad som händer.
Så rullas den röda mattan ut, och den specialkomponerade musiken får cirkuskaraktär. Clownerna ska visa sina konster. De hoppar, skakar med knäna och går med konstiga steg. När det är klart vill Ditten meditera. Hon sätter sig i lotusställning, korsar ögonen och går in i nirvana. Bakom hennes huvud kommer bilder upp, fastsatta i ett långt resårband, lämpligt för clowner att trassla in sig i.
Barnen kommenterar och clownerna mimar. En banan går att äta, en bok är till för att bli läst. En ballongbild får dem att blåsa upp varandra och Ditten glider iväg som en ballong. I ljudmiljön kvittrar fåglar.
Nu, om inte förr, är det dags att tala om mimen som ett poetiskt tillstånd. Åtminstone tills att luften pyser ur clownerna och de sjunker ihop med ett pruttande ljud.
Det verkligt intressanta med den här föreställningen är att den talar till små barn på ett språk före talspråket. När jag sitter i publiken får jag en känsla av att de ser och upplever mer än jag. Det finns en berättelse, men den befinner sig på ett tidigare stadium, den framställs på barnens nivå, med kroppsspråk i stället för ord. Ändå finns det ett skrivet manus som har använts som underlag för improvisationer och det kan vara förklaringen till det rika flödet i föreställningen.