Här är kulturutredningen

Kulturutredningens betänkande överlämnades igår av utredningens ordförande Eva Swartz Grimaldi till kulturministern vid en presskonferens i Rosenbads största pressrum, Bella Venezia – den mest välbesökta av alliansens alla presskonferenser enligt kulturministern.
   – En kulturpolitik som ska hålla ett tag. Kanske inte 35 år, sa Lena Adelsohn Liljeroth och syftade på föregångaren, 1974 års kulturutredning.

För en kort bakgrund och sammanfattning av Kulturutredningen och dess arbete, se nedan. Men först analysen. Frågan är hur saker och ting hänger ihop i utredningen, och vad regeringen vill? Det är en omfattande utredning, men tre saker står ut:
* Kulturskaparnas villkor
* Regionaliseringen
* Myndighetscentraliseringen

Först kulturskaparna, utan vilka det inte blir någon kulturpolitik överhuvudtaget. Förhoppningarna var ändå – trots att vägen till en färdig utredning varit lång och vindlande och kantats av både avhopp och hårda ord (läs mer i bakgrundsartikeln nedan) – att där skulle finnas förbättringar för kulturutövarna. Men den som letar i det 900 sidor långa färdiga betänkandet letar förgäves.
   I utredningsdirektiven till ”Kultur för sin tid!” står att kommittén som nu gjort jobbet ska ”pröva hur försörjningsmöjligheterna för kulturskapare kan främjas”. Men inga konkreta förslag läggs som kan sägas ”främja kulturskapandet”. Utan det stannar vid ambitioner. Som att göra fler kulturutövare till företagare – vilket många redan är, och vilket i sig inte ger fler jobb. Likadant ska en ökad regionalisering (mer om den strax) främja arbetslinjen, men hur det konkret ska gå till går inte att se. Allra helst som utredningsförslagen inte får kosta något – vilket är ett krav i direktiven.
   Vidare nämns den föreslagna förändrade och centraliserade myndighetsstrukturen som ett sätt att få tyngd bakom kulturutövarnas krav och därmed dra dem upp ur det låglöneträsk de flesta av dem befinner sig i – något Konstnärsnämndens utredande statistik med önskvärd tydlighet visade häromveckan.

Ett av utredningens två slagnummer är att regionerna ska få mer att säga till om vad gäller de statliga kulturanslagen. Det som har kommit att kallas portföljmodellen. Modellen går i korthet ut på att regioners och landstings inflytande över de statliga kulturpengarna ökar genom att stat och region når en överenskommelse om hur stödpengarna får användas i regionen, och att den närmare fördelningen sker på regional nivå. Stöd som avser verksamhets- och utvecklingsbidrag till institutioner, arrangörsstöd med mera.
   Idag fördelar staten årligen genom Kulturrådet cirka 1,7 miljarder kronor i bidrag till olika kulturområden. Med anslagen följer direktiv vad pengarna ska gå och användas till. På scenkonstområdet ges anslag till alltifrån stads- och länsteatrar till fria dans- och teatergrupper.

Utredningens andra slagnummer hittar man under rubriken ”Arkitektur för en förnyad kulturpolitik”. Utredningen skriver att den ”föreslår en förhållandevis omfattande kulturpolitisk förvaltningsreform”. Idag administreras kulturen genom inblandning av en mängd myndigheter och stiftelser. Så blir det inte i framtiden om regeringen går på utredningens linje. Då samlas alla dessa i tre ”sfärer”.
   En av ”sfärerna” får ta hand om ”frågor om konstarterna”, där samlas delar av Kulturrådet, Konstnärsnämnden, viss verksamhet inom Rikskonserter och Författarfonden, och uppgiften blir att hantera frågor som rör bidragsgivning och konstnärernas villkor. Statens kulturråd som idag skött de här uppgifterna avlövas mycket av sitt uppdrag och får istället ta hand om förhandlingarna med regionerna i portföljmodellen, samt sköta analys och uppföljningar.
   Vad det här innebär i praktiken är för tidigt att säga. Men man kan redan nu konstatera att samtidigt som utredningen vurmar för decentralisering i sitt portföljförslag, vurmar den för centralisering i sin omorganisation av myndighetsstrukturen.

Slutligen. Kulturutredningen föreslår att alla de nationella kulturpolitiska målen omformuleras. Även om de ännu gällande målen kan sägas vara abstrakta så är de nya än mer intetsägande.
   Det mål som har diskuterats mest är: ”Att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar.” Det målet föreslås istället få skrivningen: ”Att stödja konstnärligt skapande och ge plats för konstens förmåga att gestalta, bryta mönster och vidga de möjligas rum.”

Utredningen går nu ut på remiss i tre månader. Portföljmodellen och en förändrad myndighetsstruktur är planerade att genomföras innan nästa val hösten 2010.

LÄNKAR
Ladda hem utredningen på regeringens webbplats.
Andra som skriver om kulturutredningen:
Skuggutredningen
Amatörkulturakademin
Produkt

BAKGRUND

Kulturutredningen jobbade i knappt två år. En kort tid med tanke på uppdragets omfattning. Vägen till det färdiga resultatet – tre böcker på 900 sidor – har kantats av ointresse för samförstånd, och nonchalans mot ledamöter och kulturutövarna.

Alliansregeringens kulturpolitik fick ingen smakstart. Efter tio dagar som kulturminister avgick Cecilia Stegö Chilò efter avslöjandet att hon bland annat hade fuskat med tv-licensen. Ny kulturminister blev Lena Adelsohn Liljeroth som efter kort tid på posten utlovade en kulturutredning, och därmed kunde skjuta besvärliga beslut framför sig med hänvisning till att utredningen skulle ge svaren.

Utredningen sjösattes försommaren 2007. Eva Swartz Grimaldi – vd för bokförlaget Natur & Kultur och med ett förflutet som bland annat programdirektör på TV4 – utsågs att leda den. Enligt direktiven skulle Swartz – som på intet sätt var ensam utan hade ett 60-tal personer runt sig i olika expert- och referensgrupper – bland annat presentera förslag till förbättringar för kulturutövarna, utreda en regionalisering av kulturpolitiken och pröva myndighetsstruktur och stödordningar … Med mera, med mera.
   En förutsättning för utredningen var ”oförändrade kostnadsramar för den statliga kulturpolitiken”. Det vill säga, det fick inte kosta något.

Utredningen har kantats av kritik och problem från första början. För det första avvek den från traditionen att vara en parlamentarisk utredning, det vill säga med samtliga riksdagspartier representerade. Vilket oppositionen kritiserade.
   Kritik riktades också från kulturutövarorganisationer som Klys, Teaterförbundet, Dans- och Teatercentrum med flera för att de inte fanns representerade i vare sig referens- eller expertgrupper. Någon dansarrepresentant fanns överhuvudtaget inte, och scenkonstrepresentanterna var endera chefer eller hämtade från arbetsgivarhåll – fem av åtta ledamöter i referensgruppen ”Musik och scen” hade kopplingar till arbetsgivarorganisationen Svensk Scenkonst.

Till huvudsekreterare för utredningen – en tung post – utsåg kulturministern Keith Wijkander. Kontroversiell och med dokumenterade samarbetssvårigheter. Farhågorna infriades. Sommaren 2008 lämnade David Karlsson och Yvonne Rock sekretariatet med hänvisning till just samarbetssvårigheter med Wijkander. Swartz uttalade ändå sitt stöd för Wijkander men petade honom samtidigt från huvudsekreterarposten. In trädde istället Maria Eka från kulturdepartementet – som ”off the record” beskrevs som en blandning av hälsa-välkommen-värdinna och kaffekokerska vid de uppvaktningar utredningen tog emot. Wijkander må ha petats, men han fanns kvar i sekretariatet som utredningens arkitekt och grå eminens.
   I januari i år, bara en knapp månad innan utredningen lades fram, lämnade ytterligare en person arbetet, Susin Lindblom. Återigen med hänvisning till Wijkanders arbetsmetoder.

Men trots alla bränningar och blindskär, igår den 12 februari presenterades den exakt 900 sidor långa utredningen.