Vi sågs på ett ungdomshak på Götgatan i Stockholm – ett sånt där ställe där folk träffas för att röka många cigaretter och tala om ideal och framtidsdrömmar. De flesta gäster var väl i sjuttonårsåldern och vi fyra – alla med drygt tio år till på nacken – bereddes genast plats vid ett av de bästa borden. Det var tydligt att servitören betraktade oss som ett köpstarkt klientel, att han trodde att vi skulle handla mer än varsin slät kopp Lapsang Souchong-te, vilket var vad de andra cafégästerna sköljde ned nikotinet med.
Han hade rätt – vårt bord fylldes av caffè lattear, färskpressad apelsinjuice, toasts med och utan skinka, ostmackor och kanelbullar. Diskussionen kunde börja.
Upplagt för debatt
Kultur var temat för kvällen. Jag hade bokat biljetter för oss fyra diskussionsvänner till den östeuropeiska teaterhändelsen Hotel Europa i Medborgarhuset och ville före föreställningen prata om kulturens, och framför allt teaterns, roll i vårt samhälle. Jag var medveten om att den kanske inte skulle spela en lika framträdande sådan i mina vänner marknadschefens, företagsledarens och managementkonsultens liv som i mitt – kulturjournalistens. Men nog trodde jag att alla skulle vara överens om att kultur behövs och dessutom behöver pengar för att kunna överleva – skattepengar.
Jag hade laddat upp med siffror och aktuella artiklar i ämnet. Artiklar vars rubriker jag tyckte talade för sig själva – ”Katastrofbrand blir pjäs i Göteborg” ”Brott och straff på Riksteatern”, ”Musik hjälper utsatta barn”. Min självklara tes var förstås – visst kan teater, musik, konst och litteratur påverka samhället till det bättre?
Är teater för jobbigt?
Visst behöver vi kulturen, precis som vi behöver vård och skola? Visserligen dör vi inte kroppsligen utan teater, vi blir inte bokstavligen analfabeter, men hur blir det med den själsliga hälsan och läsförmågan?
Fyra miljarder statliga kronor om året går till kulturen kunde jag berätta för mina kamrater. Fyra miljarder av 700. Visst vore det väl rimligt att höja bidragen en smula?
Jag var en i högsta grad partisk diskussionsledare, som visste var jag stod i frågan, men under samtalet kom jag allt mer att känna mig som en av de där ungdomarna runtomkring oss på fiket – bortsett från cigaretterna då förstås. Mina åsikter lät, när jag lyssnade på dem genom mina vänners öron, precis lika utopiska som den mest idealistiska tonårings. ”Teatern KAN förändra världen”, ”Vi behöver själslig näring”, ”Kultur är en livsnödvändighet” hörde jag mig själv säga, medan mina kamrater talade om tillgång och efterfrågan, nya marknadsföringsvägar, företagssponsring och kompletterande verksamhet för att finansiera kulturen.
Teatern – ett nöjesföretag?
-Varför satsar inte fler teatrar på egna krogar i anslutning till teatern, undrade marknadschefen.
-Varför gör de inte ordentliga marknadsundersökningar för att ta reda på vad för sorts teater folk verkligen vill se?
Det visade sig att ingen av dem gick på teater mer än två-tre gånger om året, ingen av dem tyckte att kulturen borde behöva bidrag för att överleva. De jämställde snarare teatern med vilket företag som helst. Och företag måste ju, som bekant, anpassa sig efter sina kunder för att överleva – det vill säga spela pjäser som lockar folk (läs lättsmälta) i stället för pjäser som kan ge publiken ett ordentligt slag i magen och på så sätt beröra på djupet.
-Nej, sånt orkar nog ingen se nu för tiden, i alla fall inte jag, sa företagsledaren – han med en snittarbetstid på 70 timmar per vecka.
Lyx eller livsnödvändighet?
Det stod klart att ingen vid bordet utom jag själv betraktade kultur som något annat än en lyxsysselsättning. Till teatern gick man för att förströ sig, inte för att växa som människa. Jag tänkte på höstens pjäser i teater-Sverige – Riksteaterns uppsättningar av Rannsakningen och Om detta är en människa – bägge byggda på personliga upplevelser av koncentrationslägret i Auschwitz. Jag tänkte på Unga Klaras pjäs Gränsen, om två unga flickor som begår självmord och på Göteborgs stadsteaters pjäs om katastrofbranden på Backaplan. Ett axplock pjäser – baserade på verkliga händelser och finansierade av kulturbidrag – vars syfte är något helt annat än att underhålla för stunden. Pjäser skrivna, regisserade och spelade av män och kvinnor som har valt sitt yrke för att de tycker att de har något viktigt att säga och för att de vill få människor att vakna upp och tänka till.
Men vad gör vi då om ingen orkar se dessa pjäser? Vad gör vi om 2000-talsmänniskan tycker att det är viktigare att spendera 70 av veckans timmar på arbetsplatsen alternativt arbeta mindre, men ägna fritiden till att se dokusåpor och lätta underhållningsprogram i TV? Hjälper det att locka med en god middag före eller några glas vin efter teaterbesöket? Eller ska vi helt enkelt slopa kulturbidragen och lägga ned teatrarna?
Utopi?
I Sverige har vi allmän skolplikt. Alla svenskar mellan 16 och 70 är totalförsvarspliktiga. Varför inte också införa en allmän kulturplikt med låt oss säga fyra obligatoriska teaterbesök per år och person? Det kanske vore en bra motvikt till de krafter och strömningar i samhället som bäddar för brutala mord, övergrepp och orättvisor.
Är jag alltför utopisk nu? Kanske, men det är i så fall för att jag i själen fortfarande sitter kvar bland sjuttonåringarna på det där fiket på Götgatan. Jag låter bli cigaretterna, men drömmer likafullt om en värld som kunde vara bättre och rättvisare att leva i. Tills jag dör (förmodligen av lungcancer) kommer jag att sitta där och envist tro på teaterns och kulturens kraft att påverka världen.
FAKTA OM KULTURBIDRAG
I de kulturpolitiska målen står det att kulturen ska ”värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den”. I regeringens budgetproposition kan man vidare läsa följande: ”Kultur främjar mänsklig växt och skaparförmåga – den kan bidra till en samhällsutveckling där öppenhet, jämlikhet och humanism sätts främst.”
I 2000 års statsbudget uppgår utgifterna till 700 miljarder kronor. Av dessa går cirka 4,3 miljarder, dvs 0,6 % till kulturen. Pengarna ska finansiera följande områden:
Allmän kulturverksamhet
Teater, dans och musik
Bibliotek, litteratur och kulturtidskrifter
Bild, form, konsthantverk
Ersättningar och bidrag till konstnärer
Arkiv
Kulturmiljö
Museer och utställningar
Film och medier
Forskning inom kulturområdet
Loading ...
