Om det skulle göras en svensk motsvarighet till kvinnliga komiker kan-reportaget ”Who says women aren’t funny” i Vanity Fairs aprilnummer skulle Anna Blomberg och Charlotta Åkerblom lätt pryda utviksuppslaget. Med den nya stjärnstatusen för humorister kommer snyggheten och stajlingen in och det verkar lika viktigt att fråga ”Who says funny women aren’t good looking?”.
Men här är de in action utan liknande påbud, med illasittande tröjor och fula peruker, och det känns naturligtvis helt rätt i Björn Gustafsson-mättnaden att de här två hårda bruttorna och inget pojkigt gullefjun är urpremiärakten på den nya humorscenen på Kilen på Kulturhuset i Stockholm.
Och hårt går de ut. Showen med det lika illasittande och fula namnet En giraff i fjällen visar sig vara en fullkomligt bisarr gala för långtidssjukskrivna som tydligen turnerat norra Sverige med sitt enmanskompband Gregor Bergman och nu nått hit.
Invalidiserade Inger (Åkerblom) – hon lutade sig som liten ut för att se fågelungarna i trädet utanför och föll – släpar sig fram med en sopborste och ett stort leende som stöd. Karin (Blomberg) har en diffusa diagnos, ett svårgreppat batteri av elallergi, tinnitus, muntorrhet, forcerat tonläge och dålig hållning. Och så har de fixat lite sång- och dansunderhållning för att lätta upp snacket om sin svåra tillvaro.
På ett enkelt ”spik i foten”-plan är det klassiskt roligt med Karins uppblåsta ledarattityd och ignorans mot Inger – som med ondsint lyteskomik får åla sig fram på golvet och hämta ett glas vatten, naturligtvis utskvimpat när hon tagit sig tillbaka över scenen. Med ”jag är mycket sjukskrivnare än du”-attityden mot publiken, som ju har och kan göra allt det Karin och Inger inte har och kan. Med den fysiska figurkomik som regissören Hilda Lundgren antagligen har bra öga för eftersom hon själv behärskar den väl som skådespelare.
Men det finns fler plan. Humor ska göra ont om det ska vara riktigt roligt. Och det som gör mest ont här är inte en elak drift med tröttsamma och bittra långtidssjukskrivna med tvivelaktiga lightåkommor, utan driften med ett samhälle som producerar den bilden av människor. På många ställen vill jag hellre storgråta än gapskratta.
För att man ska stå ut bjuds även lättsammare garv som blonda sångerskan Samanta som vanligtvis kör på Näktergalen i Rotebro, två svettiga, kurviga, glada kullor med kulning, kväden, trallar och hälsingländska moderkakstrummor – som ger teatervärldens senaste favoritbegrepp etnoporr en ny innebörd – samt hemliga gästen Liv Ullman i rullstol. En helt bananas sketch om hur pruttkuddekul de hade i kretsen kring Ingmar Bergman, och upprättandet av Bibi Anderssons dolda komiska talanger. Möjligen en sorts verbal spya på det där hopbuntande snacket om kvinnliga komiker.
LÄNKAR
Ett Youtubeklipp där man får se den proggiga giraff som gett föreställningen sitt namn.
Den nya Humorscenen på Kulturhuset i Stockholm.
Nummers intervju med Anna Blomberg.
Loading ...
