Ska du gå på opera? Då blir det våldtäkter ikväll, alltså? frågade min vän i söndags morse, efter att ha följt vårens debatt om operasexism. Jag skrattade åt honom, 1600-talets mest spelade opera Jason och Medea skulle ju göras på pietetsfulla Drottningholm. Men min vän fick rätt – det som i texten från 1649 beskrivs som en kyss, görs i denna uppsättning till ett våldtäktsförsök. Lansar sticks brutalt in under kjolarna, som på ”skämt”. Förutom dessa omotiverade integritetskränkningar är regin fyndig och tydlig. Deda Christina Colonna och Ottavio Anania lyckas blanda barockgestik med solglasögon och mobiltelefoner utan att det känns krystat. De 300 år gamla skämten uppdateras till Ack Värmeland du sköna och signaturen till tv-programmet Boktipset.
Francesco Cavallis opera är löst baserat på myterna om Jason och det gyllene skinnet och fokuserar på kärlekshistorien mellan honom och den trollkunniga drottningen Medea, som hjälper honom att få tag på det dyrbara skinnet. Av musiken återstår bara noterna till sångstämmorna och basgången, resten har Drottningholmsteaterns orkester återskapat. Och det märks att ensemblen har arbetat tillsammans; musiken är ofta som en enda andning.
Det är lätt att glömma att sångarna fortfarande är studenter, med sitt eleganta kroppsspråk och uttrycksfulla spelglädje. Medea, Sara P Eriksson är redan en fullfjädrad artist, som man inte ville sluta titta på. Conny Thimander och Staffan Liljas som lurifax och puckelrygg får oss att flyga tillbaka till commedia dell’artens epok med sina energiska skutt och tidstypiska poser. Sångmässigt är ensemblen däremot inte lika imponerande. Habilt, absolut, men inte särskilt berörande. Tolkningen av dramat saknas i sången, som låter ungefär likadant i kärleksscener som i slagsmål.
Det finns mera djup att få ut ur Cavallis verk. Jasons första aria till exempel, Delizie contente fullkomligt dryper ju av sensualism – ”snälla, sluta vara så ljuvlig, om jag njuter mera nu så dör jag”… Riktigt dit når inte denna uppsättning.
Loading ...
