Det är ingen slump att det var Sofokles Elektra som Eugene O’Neill valde som förlaga till sitt familjedrama Klaga månde Elektra. Sofokles är mest hard-core av alla antikens skildrare av atridernas dysfuntionella familj. Här är det hämnd och inget annat än hämnd som gäller. Blod och stick och hugg och slag. Impulsstyrt och affekterat, precis som moderna människor.
Ska ”mord följa på mord i evigheters evighet”? Sofokles ger ingen lösning på dilemmat hämnd eller försoning. Hårdkokt är också irländske Frank McGuinness textmodernisering; nerskalad, rak, modern, effektiv, men också kärvt och klangfullt poetisk. Åtminstone i Jan Marks säkra översättning.
Klagar och gråter bittra tårar gör Elektra i Lucy Pitman-Wallaces och Månteaterns stiliserat klassicerande uppsättning, tillsammans med kören i sina mörka sorgekåpor. Scenrummet är helt svart, men fondväggen är blodröd, med Agamemnons namn som graffiti. Kören målar över texten med nytt, färskt blod, och uppmanar Elektra att sluta gråta. Hämnd bör människorna överlåta åt gudarna. Men hon fyller envist i bokstäverna på nytt. Det är en fin symbolisering av hämndens olösliga kretslopp. En formulering med direkt dagsaktuell politisk koppling är: ”förgör alla som är emot oss!”
Som man kan vänta sig på Månteatern är föreställningen sakral, rituell och känslostark. Textpartier sjungs eller reciteras rytmiskt, till Anders Ortmans klagande tonspråk. Just den hymniska och melodiska växelsången mellan kören och Elektra är uppsättningens starkaste, rentav skönaste partier. I de mera konventionella replikskiftena är laddningen inte lika stark. Utom i beskrivningen av Orestes påstådda död på kappkörningsbanan. Det är verbal action.
Ensemblen förmår inte riktigt hålla det stiliserande draget så stramt som vore önskvärt i varje scen, med tanke på uppläggets konstnärliga karaktär. Men det är snyggt och gripande nog ändå. Och mordet på Klytaimnestra är mera splatter än vad antikens teaterpublik hade klarat av.
Loading ...
