Harold Pinters dramatik har betraktats som så särpräglad och egensinnig att den givit upphov till det engelska adjektivet ”pinteresque”, vilket syftar på dialogen såväl som hotfullheten i den världsbild som förmedlas. Hans pjäser har också kommit att kategoriseras som ”comedies of menace”, vilket kan översättas till ungefär ”hotkomedier” (att jämföras med ”comedies of manners”, sedekomedier)
Efter att ha växt upp i en arbetarklassfamilj i en Londonförort arbetade Pinter under flera år som skådespelare innan han debuterade som dramatiker med pjäsen The Room i Bristol 1957. Redan följande år hade hans pjäs The Birthday Party (Födelsedagskalaset) premiär i London och trots att uppsättningen var att betrakta som ett fiasko har stycket kommit att räknas som hans konstnärliga genombrott. Sedan dess har Pinter varit en tongivande röst i den brittiska dramatiken..
I Sverige har många framhållit Pinter som favoritdramatiker. I synnerhet regissören och skådespelaren Thommy Berggren, som på senare år gjort omtyckta iscensättningar av hans 1960-talspjäser The Caretaker (Fastighetsskötaren) och The Homecoming (Hemkomsten) på Stockholms stadsteater.
Efter att Pinter tilldelats Nobelpriset i litteratur 2005 fick hans dramatik ett nytt uppsving på de svenska scenerna och hans pjäser gavs ut på nytt i svenska översättningar i samlingsvolymerna Tolv gånger Pinter (2005) Nio gånger Pinter (2005) och Åtta gånger Pinter (2006), samtliga på Ersatz bokförlag.