Harold Pinter vann

Harold Pinter, som kom fram bland de unga arga män som på 1950-talet, revolutionerade brittisk teater utvecklades snabbt mot ett mer absurdt håll än sina generationskamrater. Som en mindre nattsvart bror till Samuel Beckett har han fångat människans tragikomiska och absurda villkor i en mängd pjäser. Komiska, vackra, sorgliga och ogripbara på det sätt som gör att texter stannar kvar i själen, långt efter att ridån fallit.
    Pinters pjäser utspelar sig ofta i en nog så realistisk miljö, till skillnad från Becketts sandhögar och ödeland. Men något skaver. Någon står i trädgården, som i Det värker lite, mystiska män kommer på besök i Födelsedagskalaset eller så är älskaren misstänkt lik den äkte mannen i Älskaren.
    Genom Thommy Berggrens stora Pinter-kärlek så har hans dramatik även nått ut i nationell tv. Berggrens uppsättning av Pinters Fastighetsskötaren med Peter Andersson, Ingvar Hirdwall och Johan Rabaeus visades i Sveriges television i april förra året. Och 2003 utsåg nummers läsare hans Betrayal, som spelades på Strindbergs Intima teater, till ”Årets bästa föreställning i Stockholm (se länk »).
    Helt i linje med det ointresse för att ge ut dramatik som finns i Sverige så finns inga av Harold Pinters pjäser att få tag på i tryckt form. Men nu kan det förhoppningsvis bli en ändring på det. Och Pinters dramatik kan med största sannolikhet få ett uppsving på taterscenerna. Till glädje för både verksamma och publik; trots de komplexa teman om existensens grundvillkor, om maktmissbruk och en undflyende verklighet som Pinter skriver om så är han ganska lättillgänglig. Kul. Och drabbande.