Hästar i huvudrollerna

De har fel. Bartabas tillhör nämligen mer än någon annan nu levande teaterkonstnär, Avignonfestivalens historia.
Redan på sjuttiotalet brukade den då nästan okände, gåtfulle ryttaren komma insprängande på påvepalatsets borggård tillsammans med en färgstark trupp från främmande breddgrader, för att upplösa de traditionella teaterparaderna genom stegrande hästar och levande råttor som slängdes in i publikmassorna. Bartabas omhuldade noggrannt myten om sin egen härkomst, och var den franska scenkonstens svarte riddare.
Nu är han i stället sedan många år festivalens hedersgäst. Och det är i Avignon som han framför uruppförandet av sina nya föreställningar vartannat år. I hans föreställningar, som egentligen bara borde heta något så enkelt som ”hästcirkus”, är det den ordlösa teatern med symbolisk sprängladdning som tar plats. Det originella faktum att hälften av hans skådespelare är hästar, minskar inte den teatrala kvaliteten i föreställningar där den mänskliga identiteten och dess mytiska ursprung utforskas.

Talmagi och vita springare
Det är inget tvivel om att Bartabas själv befinner sig mitt i de magiska frågor som hans föreställningar iscensätter. De tidigare uppsättningarnas titlar – Shaman, Mazeppa, Zingaro, Chimère, Eclipse bland andra, utgörs var och en av ett laddat, sjutalt bokstavsantal. Årets nya skapelse gör inget avsteg ifrån den regeln, Triptyk. Snarare går Bartabas ännu längre in i symbolismens med sju indiska dansare, sju kvinnliga och sju manliga ryttare, och sammanlagt tre gånger sju hästar: sju snövita lusitanier med havsblå ögon, sju ljusgnistrande fuxar, och ytterligare sju av inalles helt olika raser, storlekar och färger.

En skapelseberättelse
Föreställningen utgörs, som titeln anger, av tre olika partier i högst olika stilar, men fungerar som en helhet: Triptyk är rakt igenom Bartabas egen skapelseberättelse till en musik som ingen tidigare hade drömt om att låta hästar dansa till: Stravinskijs Våroffer, den nutida kompositören Pierre Boulez’ Dialogue de l’ombre double (Den dubbla skuggdialogen), samt, för det tredje och avlutande partiet, Stravinskijs Psalmsymfoni.

Från reptilstadium till prinsessor
I den första delen av föreställningen ligger den cirkelformade manegen i mörker, omvärvd av en instrumentstämmande symfoniorkester. Sakta ljusnar det över den kopparfärgade sanden, alltmedan musiken ökar i intensitet. Här ligger mörka, obestämbara kroppar i ormliknande formationer, urtidskreatur mellan fisk, reptil och fågel, vars svartmålade ryggfenor är dubbeltydiga: detta är varelser stadda i mutation, som kanske också kan vara giftiga. De indiska dansarna är mästare i kalaripayatt, en översinnlig blandning av krigsdans, religiös rit och meditationskonst, traditionellt reserverad år prinsar, och som fortfarande utövas i sydvästra Indien. Under rituella, sagolikt smidiga och långsamma rörelser stiger de upp ur den röda jordens smältdegel som i en tillblivelseprocess. Då kommer hästarna, förda av – och sammanvuxna med – sina ryttare med ansikten målade i lera, henna och naturpigment. Deras möte symboliserar en ursprunglig livskamp som är långt mer mystisk – och också intressantare – än vad den vedertagna darwinismen vill låta påskina. Mötet är samtidigt en lärdom och en sammandrabbning, och kulminerar i en komplex koreografi mellan hästar och människor där liv och död cirklar kring varandra och tillsammans formar tid och rum.

Uråldrig teater
Den andra delen av föreställningen ackompanjeras av klarinettsolon. Här är hästarna inte längre närvarande. Istället har de ersatts av stora, från taket nedsänkta, skulpturer föreställande hästkroppar kring och med vilka en magnifik koreografi skapas av två andra dansare. Den levande kroppen och dess möjliga död har omvandlats i kulturell och religiös metarmofos till statiska objekt som vi sedan urminnes tider söker förhålla oss till: skelett och reliker, symboliska ting som förbinder oss med myten om liv och död. Slutligen, till psalmsymfonins gudomliga toner, förenas den urtida historien med vårt kollektiva omedvetandes myter. Här kommer dansarna tillbaka och flankeras av prinsesslika ryttarinnor i ett mäktigt dressyrnummer mellan dröm och verklighet. Cirkeln är sluten, och sin vana trogen avhåller sig Bartabas från att ge några definitiva svar på de frågor han slungar ut till publiken. När en kristuslik dansare nedsänks på manegen från taket intar han mellan hästarna en tyst, fosterlik position som inte berättar om han ska födas eller redan är död. I Triptyken tecknas de mänskliga drömmarnas öde genom de mest fundamentala medlen som scenkonsten har till förfogande: rörelse och rytm, inspiration och utandning, ljus och mörker. Visst är detta teater, en ordlös, uråldrig teater som i sin intensitet är mer omtumlande än de flesta.