Havfruen på Dansens hus

Det är en mycket vacker föreställning där projektioner och ljud i kombination med ett mjukt rundat rörelsespråk skapar en vision av livet i havet. I kontrast till det harmoniskt avrundade havslivet ställs marklivet med dess konstlade människor. Det minimalistiska, av Robert Wilson influerade, formspråket som präglar Katrine Wiedemanns regi och Martin Tulinius scenografi lockar tillsammans med Mia Stensgaards symbolmättade kostym fram dramats mångtydighet och inbyggda spänningar.
   Sandra Medina har den integritet och värme som rollen som den viljestarka sjöjungfrun kräver för att beröra men inte bli för sentimental. En motsvarande balans finns i Dag Anderssons gestaltning av Prinsen som präglas av ett slags naiv godmodighet som mildrar den egocentricitet som Andersen har gett sin prins (ingen tvekan om var hans sympatier låg!). Mellan Medina och Andersson uppstår en säregen kemi som ger nyckelscenerna mellan sjöjungfrun och prinsen en lågmäld innerlighet som berör på djupet.
   Det är en i flera avseenden nyskapande föreställning som visar att man genom en mycket sparsam användning av nycirkusens uttrycksmedel kan skapa ett koreografiskt sammanhang utan att halka ner i cirkusnummerträsket eller tvinga akrobater att försöka dansa. Scenografiskt har föreställningen också många nyskapande idéer, till exempel det fritt svävande scengolvet som skapar ett ovan och under ytan, och som kan vändas och vridas på ett otal olika sätt och bli till en sandstrand, ett skeppsdäck, en balsal, en äng, en vägg etc.
   Hos HC lever sjöjungfrur i trehundra år och Kaleidoskops/Cirkus Cirkörs Havfruen borde också kunna få ett långt liv eftersom det är en saga för vår tid.