Dansmuseets nya föreställning kan beskrivas som prestigefylld eftersom La rose suprême är skapad av en av Sveriges ledande koreografer, Björn Elisson, i samarbete med poeten och författaren Marianne Linder, tonsättarna Lars Åkerlund och Kent Tankred, kostymören Charles Koroly samt några av Sveriges främsta dansare.
Den innersta delen av Dansmuseets stora atrium känns för första gången som en riktig scen tack vare en publikgradäng som avskärmar scenen från resten av lokalen. Scenrummet är traditionsenligt täckt av svart tyg, det enda som inte är täckt är de stora kantiga pelarna i mörkgrå granit. Iscensatta av Tankreds och Åkerlunds elektronmusik utstrålar de en uråldrig tidlöshet som passar väl med Elissons abstrakta koreografi och Linders poesi som kretsar kring livet, kärleken och döden.
Charles Koroly har skapat kostymer som genom sin renhet i stil och form är konstverk i sig själva och som förhöjer koreografin i de tre solopartierna som dansas av Anja Birnbaum, Hans Nilsson och Charlotta Öfverholm.
Dansare som har den erfarenhet och skicklighet som krävs för att med en exakthet som kan liknas vid en mästerkalligrafs låta kroppen forma tecken – som likt kalligrafi skriven med vatten bleknar bort i samma stund de formulerats.
Som en stunds vila låter Elisson de två unga dansarna Andrea Csaszni Rygh och Sverre M Heidenberg genomföra verkets titelavsnitt La rose suprême där de möts i en sensuell lek fylld av lyssnande och närvaro.
Att uppleva ett verk av Björn Elisson är som att bada i kallt havsvatten, det fungerar som ett uppfriskande reningsbad för sinnet. I likhet med havets vattenmassor låter sig Elisson inte påverkas av trendernas vindilar utan förvaltar omsorgsfullt och med stor integritet den tradition han mottagit från Margareta Åsberg och Birgit Åkesson. Det han skapar är ren dans, dans som litar till sin egen förmåga och som inte kräver något utöver de dansande kropparna för att kommunicera sitt innehåll.
Loading ...
