Hedda Gabler chockerade 1890-talets teaterpublik: här möter vi en kvinna som trots att hon är nygift, har en make som älskar henne och ett vackert hem, ändå är fundamentalt missnöjd med sitt liv. Här kikar Henrik Ibsen, precis som Gustave Flaubert med Madame Bovary (1857), ner i en välanpassad kvinnans själ för att finna mörka schakt av tomhet, av längtan efter något annat, något mer.
Allmängiltigheten är uppenbar: ett till synes lyckligt liv kan vara djupt olyckligt.
Riksteaterns och Dalateaterns nya samarbetsproduktion baseras på dramaturgen Anna Köléns rejält omarbetade manus. Här har Eilert Lövborg förvandlats till Hedda Gablers ungdomsvän Elin Lövborg. I vad mån regissör Sara Giese varit involverad i manusbearbetningen framgår inte av programbladet. Hur som helst, Sara Gieses iscensättning av Hedda Gabler är ett starkt och välspelat kammarspel där huvudpersonens äktenskapliga ensamhet ställs i nytt ljus.
När Anna Granqvists lite sippt uttråkade Hedda Gabler möter den intellektuellt chica Elin Lövborg, flammar kvästa ungdomsdrömmar upp. De båda kvinnorna attraheras av varandra. Sofia Berg-Böhms androgyna Elin Lövborg, den geniala författaren, anländer likt en Karin Boye-besläktad världsresenär med stora ögon; en frigjord kvinna som lever sin längtan. Inte konstigt att Hedda Gabler känner hur livets grundvalar börjar skälva.
Eilert Lövborg ersatt av en kvinna, det har sina poänger. Här kan Hedda Gabler tydligare spegla sig i den andra. Hedda och Elin hör ihop, precis som de båda pistolerna i sitt fodral.
Scenbilden är enkel men sober, dominerad av fondens tunga, gula sammetsgardiner och den aktuella uppsättningen utspelas under 30-talet, något som främst kommer till uttryck i en del tidstypisk musik. I övrigt förblir anledningen till tidsförskjutningen ganska oklar. Och dialogen må vara uppdaterad, men inte tillräckligt. Resultatet blir en smula krystat, teatralt. Det känns emellanåt som att lyssna till en svensk film från mellankrigstiden.
Jörgen Tesman framstår här knappast som en intellektuell begåvning, snarare som en medelmåtta som bluffar sig fram. Mattias Redbo mejslar med mild ironi fram en distraherad uppkomlingstyp, ett spel som balanserar hårfint mot det parodiska. Med sin lite slängiga spelstil kan Redbo påminna om skådespelarkollegan Jonas Karlsson.
I en inledande scen fladdrar Tesman omkring med sina boklådor, ackompanjerad av 30-talsjazziga Happy days are here again, en slapstickartad ouvertyr som däremot utgör ett märkligt stilbrott till det förtätade kammarspel som sedan följer.
Per Burell gör en skarpslipad tolkning av den intrigante assessor Brack, som målmedvetet snärjer Hedda Gabler i sitt garn. Men Hedda driver, ohjälpligt tycks det, allt längre bort från här och nu-tillvaron, drömmande om autenticitet och ”det vidunderliga”.
Loading ...
