Seven är en pjäs som bygger på intervjuer med sju kvinnor från sju länder: Afghanistan, Guatemala, Kambodja, Nigeria, Nordirland, Pakistan och Ryssland.
Dessa sju kvinnor har på olika sätt varit en del i att förändra kvinnors förutsättningar i u-länder. Gemensamt för dem är att de trotsar hot och våld i arbetet med att förbättra tillvaron för kvinnor med helt olika kulturell bakgrund.
Efter att ha spelats i New York har pjäsen nu tagits till Sverige och kunnat höras som scenisk läsning i Göteborg och Lund. Under Teaterdagarna 14–16 november kan man höra en ny läsning av pjäsen på Riksteatern i Hallunda och på måndag den 17 november görs ytterligare en läsning på Elverket i Stockholm.
Hedda Krausz Sjögren är initiativtagare till läsningarna av pjäsen och är också den som översatt pjäsen till svenska.
Vad är Seven?
– Det är en pjäs som bygger på intervjuer med kvinnorättsaktivister från sju länder på fyra kontinenter. De är intervjuade av kvinnliga dramatiker som sen vävt ihop intervjuerna till en pjäs. De intervjuade kvinnorna har alla överkommit svåra personliga och professionella odds för att kunna verka för att förbättra för andra kvinnor i sina hemländer. Några av dem jobbar politiskt, fackligt eller med någon annan form av demokratiarbete.
Hur har reaktionerna varit hittills?
– Reaktionerna har varit starka och väldigt positiva! En återkommande reaktion har varit av typen ”jag känner de här kvinnorna, de bor i mitt hus”. Och jag tror att det finns två anledningar till att det är en stark pjäs. Dels beror det på de sju berättelserna i sig: de här kvinnorna har verkligen kämpat för att åstadkomma förändring i sina hemländer och det har lyckats. Vi är inte vana vid att se kvinnor i hjälterollerna – och här är de på riktigt. Dels beror det på pratet om att det lokala är det globala och så vidare, men med de här berättelserna visas att det faktiskt är så och man kan inte förhålla sig passiv till det. Och det gäller inte bara de sju kvinnorna som hörs i Seven, det gäller så många fler kvinnor som varit aktiva i sina hemländer och om de måstat komma hit har de tystnat.
Hur kommer det sig, tror du?
– Det är en av frågorna som vi tar upp i arbetet med pjäsen men oerhört svårt att svara på. Men det handlar inte om ett ”vi och dem”-tänkande. Sverige är ett ganska tyst land och vi värjer oss mot starka uttryck. Så handlar det också om att det finns ett allmänt synsätt här om att vi redan är jämställda – och det är vi – men de röster som kanske skulle behöva höjas också i Sverige har ingen arena. Det är lite skambelagt att träda fram med svåra erfarenheter här. Jag tror att det handlar mycket om forum, att skapa ett rum där de kvinnor vars röster vi inte hör kan få plats och en lyssnarskara. Min förhoppning att Seven är en sådan plattform. Och en annan reaktion har varit att ”jag vill att den här pjäsen ska gå vidare till aktion”. Vi hade en diskussion efter en av läsningarna om huruvida teatern måste ta ansvar för vad som händer efter pjäsen.
Måste den det?
– I det här fallet är svaret ja. Jag tycker inte att man kan göra den här pjäsen utan att sätta den i ett större sammanhang. Den väcker starka känslor och frågor om delaktighet och kvinnligt ledarskap. Och det är en typ av frågor som sällan luftas på scenen. Och ska man ta sig an den här typen av dokumentär, politisk text och vill att den ska skapa någon form av förändring vill det till att man hittar de verktyg som når ut till publiken. Och tar ansvar.
Att ha diskussioner med inbjudna och publiken är väl att ta ansvar?
– Ja, det är ett sätt att få in publiken i samtalet och fördjupa pjäsen. Och publiken har velat kasta sig in i diskussionen! Vi kommer att ha Suzanne Osten och Vanja Lundby Wedin som samtalsparter på Elverket och jag tycker att Lundby Wedins medverkan väcker frågor om var gränsen mellan scenen och politiken går. Får man använda en sådan här text som verktyg, och får vi som teatermänniskor göra det? Politisk teater kritiseras ju ofta som propaganda.
Så är det propaganda för superkvinnor i u-länder som börjar förändra världen?
– Problemet på ytan är att man direkt ser att Seven är politiskt korrekt. Det krävs arbete för att problematisera en sådan här text. Alla måste ju hålla med om att det dessa kvinnor gjort i sina liv är fantastiskt – men det är en klar lättnad att se att de också är människor. En parlamentsledamot från Guatemala säger till exempel att hon är stolt över att vara parlamentsledamot och kvinna och att hon är stolt över att inte vara död, underförstått dödad för det arbete hon utför. Jag undviker ordet starka kvinnor, det är helt enkelt kvinnor som tampats med svåra odds och förändrat världen.
FAKTA OCH LÄNKAR
Seven spelas under Teaterdagarna i Hallunda 14-16 november samt på Elverket den 17 november, i Stockholm.
Läs mer om pjäsen, dramatikerna och de medverkande här.
Se videotrailern som gjordes till New York-uppsättningen:
Presentationer av de sju kvinnor som porträtteras i Seven:
Hafsat Abiola, Nigeria Efter morden på hennes föräldrar, båda förkämpar för demokrati, grundade Hafsat Abiola Kudirat Initiative for Democracy, en organisation som erbjuder utbildningar och ledarskapsträning för unga kvinnor från runt om i Nigeria.
Farida Azizi, Afghanistan Under talibanregimens styre i Afghanistan kämpade Farida Azizi mot kvinnoförtryck och kvinnors marginalisering. På grund av de dödshot som riktats mot henne flydde hon sitt hemland och sökte asyl i USA där hon nu bor med sina två söner och verkar för kvinnors rättigheter och fredsbyggande i Afghanistan.
Anabella de Leon, Guatemala Genom att skaffa sig en utbildning kunde Anabella de Leon lyfta sin familj ur fattigdom och har varit kongressledamot sedan 1995. Hon har utsatts för dödshot på grund av sin kamp mot korruption och för de fattigas, framförallt kvinnornas och ursprungsbefolkningens, rättigheter.
Marina Pisklakova-Parker, Ryssland Trots enorma svårigheter lyckades Marina Pisklakova-Parker 1993 starta Rysslands första hjälplinje för offer för misshandel i hemmet. Hennes initiativ har nu vuxit till ett centrum kallat ANNA, en del av en koalition som har hjälpt över 100.000 ryska kvinnor.
Mukhtaran Mai, Pakistan Som vedergällning för ett ’hedersbrott’ blev Mukhtaran Mai utsatt för en gruppvåldtäkt och tvingades att gå hem genom sin by med sönderrivna kläder. Hennes berättelse hamnade på förstasidorna världen över. Istället för att följa traditionen och ta sitt liv, ställde hon sina förövare inför rätta. Hon bygger nu skolor för att förbättra situationen för flickor och är en förkämpe för utbildning i sitt hemland.
Inez McCormack, Nordirland Inez McCormack, är engagerad i kvinnorätts- och människorättsfrågor, liksom frågor som rör arbete och social rättvisa. Hon är före detta ordförande för paraplyorganisationen för de irländska fackföreningarna och nuvarande ordförande för Participation and Practice of Rights Project, som hjälper utsatta att få tillgång till resurser och samhällsservice.
Mu Sochua, Kambodja Som dåvarande minister för kvinnofrågor (en av endast två kvinnor i den kambodjanska regeringen) blev Mu Sochua 2005 nominerad till Nobels Fredspris, på grund av sitt arbete mot trafficking och sexslaveri i Kambodja och grannlandet Thailand.
Loading ...
