En boudoir i röd sammet möblerad med ett överdåd av soffor och utslagna pioner. Det har med scenografen Lehna Edwalls försorg blivit Jörgen och Hedda Tesmans hem på Dramatens stora scen. Det är ett rum för passion och heta känslor, ett rum för blod och död. Regissören Eva Dahlmans öppningsbild med Hedda skrikande i en glasbur, talar sitt tydliga språk. I det här rummet ska vi se generalsdottern Hedda Gablers livsande, hennes rätt att vara en fri varelse, kvävas för gott.
Inledningsscenens uppsluppna fågelkvitter bildar motsägelsefull ljudkuliss till Heddas entré i åtsmitande skinntorso, så tajt att inte ens andningen, än mindre hennes känsloliv, får berättigat utrymme. Då Henrik Ibsen 1890 skrev Hedda Gabler var kvinnorörelsen ännu i sin linda i Norden och dåtidens kritiker betraktade Hedda som en hysterika, vars natur saknade trovärdighet. Att hon drygt hundra år senare fortfarande har anledning att skrika hysteriskt, att hennes desperata flyktförsök från fruktbarhet och fägring inte ens på 2010-talet är riktigt rumsrena, gör dramat ännu angeläget.
Maria Bonnevie gör en Hedda Tesman Gabler som håller sitt passionerade inre i schack med styvnackad hårdhet, men som när hon ställt av sig torson i soffan, både tillrättavisar faster Jullan, sitter bredbent jämte herrarna och klär på sig kostymen som rustning och försök att kliva ur sin alltför trånga kvinnoroll.
Måhända som en slags kvinnlig revansch får de manliga rollkaraktärerna stå tillbaka i Eva Dahlmans iscensättning. Christopher Wagelin är godmodig som Jörgen Tesman, Peter Andersson gör en maktfullkomlig advokat Brack och Peter Engman gestaltar en juvenil Eilert Lövborg, mannen som Hedda hoppas ska stå för den dionysiska skönheten och dö vackert med ”vinlöv i håret”. Sofia Pekkari är en ljuslåga som Eilert Lövborgs och sedermera Jörgen Tesmans musa.
Men på det hela taget är det Maria Bonnevies föreställning. Hennes mästerliga Hedda, som i brist på möjlighet att kontrollera sitt eget liv drömmer om att styra någon annan människas öde, är lika explosiv som en av pappa generalens laddade pistoler. Brutal, hänsynslös och manipulativ använder hon ironin, sarkasmen, sexualiteten och till slut pistolerna som vapen.
Eva Dahlman har vänt ut och in på Ibsens text, vägt varje ord och funnit en egen genomlyst riktning i texten. Bonnevies diktion gör Ibsens insinuationer tydliga. I Dahlmans tolkning görs Heddas val i stunden och utan beräkning; hon är en impulsstyrd själ, som väljer med hjärtat och till slut ser självmordet som enda flyktväg. Detta i en alldeles magnifik slutscen, som lämnar ett stort svart tomrum i salongen.
Utan synbart hopp om förändring går ridån för Hedda, kvinnorollens burfågel.
Loading ...
