Det är segt att starta lördagmorgonen med ett seminarium på stenhård skotska. Men vad har man för val när rubriken lyder New Scotland – new voices och Skottlands motsvarighet till Marita Ulvskog, kulturminister Mike Watson, står och lurar runt knuten för att bli intervjuad av undertecknad?
I varjefall, några av de kunskaper jag på domnande ben lyckas bära med ut ur lokalen är den att paneldeltagaren och manusförfattaren Burke var bakfull efter för mycket festande kvällen innan samt att hela Skottlands teaterliv har 100 miljoner kronor per år i statligt bidrag, d v s ungefär en tredjedel av vad bara en av våra större institutioner får mol allena.
Trots detta något kargare kulturklimat än vad vi dras med i Sverige, så föder landet fram spännande och nydanande teater som exempelvis Gregory Burkes Gagarins Way som spelades under teaterdagarna på utflykt från hemmascenen Traverse Theatre, ett bra exempel på den nya och spännande röster från Skottland som föddes i och med den nya självständigheten som inträffade för drygt fyra år sedan.
Prat om prat
Släntrar in på ett annat seminarium med rubriken Hur talar vi om dans och här pratas det förstås om – prat om dans.
Panelen, bestående av bland andra koreografen Kenneth Kvarnström, Christina Molander, marknadsförare på Göteborgsoperans balett och kulturskribenten Bodil Persson som samtalsledare, är alla rörande överens om att samtal med publiken efter föreställningarna måste öppnas om dansen ska bli mindre svårtillgänglig i framtiden. Men vad gör man då för att få dem utanför detta redan erövrade rum, de som aldrig går på dans att över huvudtaget, att vilja ta sig till en föreställning? Om man vill nå en publik som inte förstår ”språket”, varför då inte tala ett annat språk, exempelvis bildspråket som ju egentligen ligger närmare dansen än litteraturen? Tänk er en affisch för en dansföreställning ritad av en grafitti-konstnär. Eller läckra jinglar att kabla ut i någon kommersiell radiostation istället för att lägga ner pengar på att annonsera i danstidningar där den trogna publiken redan befinner sig? Några stilla tankar som undertecknad inspirerades till under detta seminarium.
Nya Sverige – nya språk
På helgens schema står också flertalet föreställningar, bland dem Fraktgods av ”rock ’n’ roll-jonglören som flyttade in gatan” – Johan Wellton och Ät kött och demonstrera mera av ”mannen som gav gatan och sin mamma en röst” – Daniel Boyacioglus. Dessutom den tänkvärda Elektras systrar, en föreställning om invandrartjejers rätt att välja sitt liv baserad på nyskrivna texter inspirerade av de ungas egna berättelser. Se där, några exempel på föreställningar som pekar mot ett nytt teaterspråk för det nya Sverige.
Loading ...
