Hej Mårten Spångberg…

Ert verk IF-whatever you want it to be hade nyligen premiär på Kaaitheater. Berätta, vad var det egentligen som hände?
   – Vi bjöds in alla att dela en dansnatt tillsammans med ett gäng hotta koreografer från Bryssel, Meg Stuart, Thomas Hauert, Wim Vandekeybus och en massa andra.   
   – Förhållandet publik kontra aktörer på scen är för oss kokt, ett ord som vi tycker om. Vi är intresserade av att arbeta med disposition och ramverk, vara motsatsen till skyltfönstret och påvisa hur platsen förändrar människan. Vi vill förskjuta signaturen på en dansföreställning och därmed understryka att det är hur något visas som är viktigt för oss, inte vad som visas.

Ni lär ha delat ut parfym. Vad hade den med dansen att göra?
   – Alla 850 besökare fick en flaska parfym IF – Whatever you want it to be när de trädde in i teaterrummet. Vi vill vara så pass generösa att publiken kan fatta sina egna beslut utan att vi behöver synas. Publiken fick ställa sig frågan: Vad gör jag med parfymen? De fick 1) Fatta ett beslut 2) Vilket i sin tur aktiverar utrymme 3) Beslutet leder till en utgång och producerar därmed spår. Det är de spåren som är var koreografi.

Och vad gjorde publiken med parfymen?
   – Man började kommunicera med grannen: Har du samma parfym? Får jag testa din? Jag tror damtoan är en möjlig scen för vår dans. Jag får ju inte gå in där, men jag kan tänka mig att det är en stor marknad för parfymen IF. Vi tyckte inte att alla tog chansen. Vi hade tyckt det var coolt om alla sprejade på sig parfymen på en gång och sa, ”Fan, vad parfym det här är”, så hela teatern skulle lukta IF. Men IF – parfymen lever kvar sekundärt i alla 850 personers hem. Kanske är det någon som behöver en parfym en kväll och kompisen säger ”Ja men du kan ta den här, den luktar ända rätt okej!”
   – På festivalen tanz im august i Berlin förra året så gav vi alla medverkande ett välkomstpaket: En väska med en DVD, t-shirt med trycket International Festival, flip-flops, tre cd-skivor, totalt 18 objekt. Folk var jättehappy! Det började faktiskt kohandlas med presenterna.

Har du med dig parfymen? Hur luktar den?
   – Vi ville göra en metrosexuell parfym, ungefär som CK one, men tyngre och fetare. Mycket kvinna och mycket man. Inte en sån där parfym som man känner sig avmagrad i (Spångberg relaterar till parfymreklamen för CK one, där alla har små rumpor). En kille i Oklahoma producerade molekylen. Vi sa lite oprecist vad vi tänkte oss, han skulle också vara delaktig i skapandet av IF. Han tyckte nog att vi var ena riktiga fiffor.
    – Vi gillar att tänka på vårt arbete i mellanrummet mellan performance och massproduktion. Vår performance händer inte på scenen i vanlig bemärkelse utan i monterandet av olika delar, (i det här fallet bland annat klippa och klistra etiketter på parfymflaskor, reds anm), både materiell och personlig, samt kanske framförallt i att distribuera ett material.

Hur fick ni ner parfymen till Bryssel?
   – Det var lite problematiskt eftersom parfym brinner, så UPS ville inte riktigt skicka våra grejer. Till slut offrade sig Tor och tog med sig 75 liter parfym i dunkar på flyget. Han försökte se oskuldsfull ut och hoppades att Arlanda polisen inte skulle konfiskera hela paketet. När flaskorna anlände på bagagebandet i Bryssel hade en del läckt ut, så flygplatsen Zaventhem luktade helt enastående.

Fanns det inga parfymallergiker som blev upprörda?
   – Nej, det luktar inget vidare i Bryssel ändå så det var ingen som brydde sig. Det är lite annorlunda än hemma i Sverige. Om två tredjedelar av publiken röker blir ju inte ickerökarna upprörda heller där nere.

Går det att köpa en flaska parfym av dig? Ger ni ut dom på en annan dansnatt någonstans?
   – Nej, eftersom vi arbetar med platsspecifika projekt så ska det inte säljas och typ bli en simpel PR-kampanj för Bondelid eller Volvo.   
   – Objekten som vi gör bärs av ett performativt uttryck och parfymen är en väg till nya relationer mellan människor, att lukta smaskens i foajén kan starta nya möten och diskussioner. Kanske ett relationsdrama signerat det tjugoförsta århundradet, ett Norén-skådespel där obehag uttryckt av Micke Persbrandt har ersatts av en outsinlig generositet mellan dig och mig, här och nu.

Politisk dans
– Ja, men det här var ju trevligt, hörde Spångberg en högt uppsatt tjänsteman på SVT säga efter en dansföreställning på Dansens Hus i Stockholm för några år sedan. Det startade ett initiativ att söka och närma sig en annan scen där den globala marknadsekonomin, kapitalet och klassiska representationsanordningar inte är förhärskande. Där det finns en potential att säga något mer än en sympatisk DN-recension gör. Han menar att kritik idag är ett begrepp lika behagligt som medlemsavgift.
   – Om kritiken som bärkraft är förbi. Hur och var kan vi fortsätta om vår drivkraft är något annan än denna sympatiska DN recension och ett ”Jag men det här var ju trevligt” i lobbyn?