Utvecklingen i Stockholms stadsteaters Orestien påminner om en rymdraketsuppskjutning. I första akten eldas motorerna på och lovar storverk. Andra akten stampar farligt nära marken, ojämn och olycksbådande. I akt tre smäller det plötsligt; allt ställs på ända, energin stiger och allting spejsar ut totalt.
Alltigenom denna helafton av hämnd, ånger och förbannelser skaver den fråga som är lika brännande idag som när Aischylos nedpräntade trilogin 458 f.Kr: Varför hänger sig människorna åt detta meningslösa kretslopp av blodspillan?
Ett litet utsnitt: kung Agamemnon offrar sin dotter Ifigenia för att få vind i krigsseglen, varpå drottning Klytaimestra mördar sin make, varpå sonen Orestes avrättar sin mor. Omkring den kungliga kärnfamiljen kretsar dessutom diverse maktlystna älskare och förstå-sig-påiga gudar.
Något är minst sagt ruttet i Argos och trots fina skådespelarinsatser blir det omöjligt att engagera sig i vart och ett av de helveten som familjemedlemmarna lägger fram.
Lyckligtvis är detta idédrama, här placerat i 1930-talets mellankrigstid, paketerat i enastående scenografi. Magdalena Åbergs sceniska vision går inte bara hand i hand med den dramaturgiska utvecklingen utan förhöjer den.
Kören – detta effektfulla grepp som gärna finge användas oftare – är en anslående syn när körmedlemmarna i sista akten lösgör sig från något slags cellofangravar, utstyrda som en hoper osaliga Klytaimestrakopior.
Klytaimestra ja, även om det är snudd på tjatigt med all Ann Petrén-dyrkan går det inte annat än att buga inför hur majestätiskt hon bär upp drottningens känsloregister, samtidigt som hon drar en lans för moderns/kvinnans lott och kamp.
Ändå går det inte att komma undan känslan att hela ensemblen fått rådbråka såväl text som uttryck. Stundvis undrar jag om regissören Tobias Theorell har kontroll över de ibland väl tvära kasten.
Kan den smått komiska krocken mellan Kirsti Stubøs dramatiska Elektra och Andreas Kundlers musigt velige Orestes verkligen vara avsiktlig?
När gudinnan Athena och den rentvådde Orestes slutligen delar en välförtjänt cigg – de har ju ändå instiftat rättväsendet, civilisationens vagga – tänds äntligen hoppet om människoarten.
Då vill vi uppiggade teaterbesökare, som 2 500 år senare sitter med facit i hand, helst förneka att det smugit in gift även i rättstaten och det efterföljande demokratibyggets värmande glöd.
Loading ...
