I sitt senaste verk utnyttjar Helena Franzén hela rummet i Moderna dansteaterns nyrenoverade lokaler på ett imponerande sätt. Och får det att verka helt nytt. Precis som i hennes koreografi där hon låter det välbekanta kännas främmande, men ändå inte skrämmande, utan mera drömlikt. Istället gör hon just det till någonting annat, en annan plats, en annan rörelse eller en annan händelse.
Vitheten i det nymålade rummet förstärks av scenröken som nästan helt fyller luften, samt av den stora vita mattan på golvet. Samtidigt bildar mattan ett mjukt och väl avgränsat rum för de fyra dansarna att i tur och ordning beträda för en rad solon och följsamma duetter.
Helena Franzén inleder själv Trigger point med ett solo fullt med tydligt utmejslade rörelser framförda mitt i en bländande ljuskägla. Tillsammans med Jukka Rintamäkis nyskrivna musik anslår hon en ton direkt och tillsammans med henne befinner vi oss därför förflyttade till ett rum där möjligheterna känns oändliga. Den mjuka mattan framstår just då som en vit och helt orörd, men samtidigt väldigt lockande, yta som dansarna i sin mörka och säkert skurna kläder tar till sig och gör till sin.
De åttiotalsdoftande kläderna, tänk haremsbyxor möter kritstrecksrandigt och vackra fall, från Fifth Avenue Shoe Repair är dessutom helt perfekta i sammanhanget. Som när Katarina Eriksson efter sitt tåspetssolo tar av sig sina skor och lägger dem på fönsterbräde bara för att barfota återvända till den mjuka mattan.
Helena Franzéns solo övergår i ett möte och en ömsint duett med den New York-baserade dansaren Ori Flomin där de båda dansarna ömsom dubblerar varandra, ömsom nästan lekfullt följer och kompletterar varandra.
En rad lika övertygande solon samt ett antal korta eller längre möten följer innan de fyra dansarna samlas för att närmast rituell och gemensamt sakta förflytta sig över den vita mattan för att till sist helt försvinna i mörkret.
Loading ...
