Helgonlegender på Dramaten skildrar ett land post Palme, folkhem och socialdemokrati. Det är politisk pamfletteater i bästa 1970-talsanda. Ändå ekar replikerna märkligt tomt. Här finns inga nyanser eller tvetydigheter där publiken tillåts tänka på egen hand. Vi tvångsmatas ett budskap vars angelägenhetsgrad tycks ha gjort regissören Christian Tomner blind för det faktum att här aldrig uppstår någon kommunikation. Karaktärerna blir heller inte något mer än karikatyrer.
Alexandra Rapaports präst äcklas av sig egen och sin tros självbelåtenhet, Josefin Iziamos osynliggjorda barn stirrar stumt, Lina Englunds övergivna Carita vankar rastlöst och Lars Ambles gråsosse går och går och kommer aldrig till dörren. Och när Gunnel Freds bakverksnostalgiska, hjärtlösa klassresenär bjuder in oss att smaka smörgåstårtan är vi redan så fulla av moralkakor att vi inte mäktar en tugga till.
Loading ...
