”Köp 2. Betala för 1”. För bara 230 kr kan man just nu få sig en helafton Norén på Stockholms stadsteater, sammanlagt nästan fem timmar speltid.
Det är rejält Maratonlopp Tobias Theorell utsätter såväl ensemblen som publiken för. Men så ska en Norénföreställning också kännas i såväl kropp som själ, varför inte i form av sittsår?
De två första timmarna sitter jag som trollbunden. Natten är dagens mor, som hade sin urpremiär på Malmö Stadsteater 1982, har alla ingredienser för en teaterklassiker: öde, död och grymma familjekonflikter. Därför hittar den alltid en ny generation teaterbesökare.
”Kaos” är den naturliga fortsättningen på ”Natten” och som Theorell lite underfundigt och – med hjälp av dramaturgen Cecilia Ölveczky – har sammanfogat till en enhet med viss språklig kondens som följd.
Förenklat handlar de två pjäserna om hotellägaren Martin (Niklas Falk) och hans familj, hustrun Elin (Katarina Ewerlöf) och de båda tonårssönerna Georg (Fredrik Gunnarson) och David (Sven Ahlström). Affärerna går dåligt, så pappan smygsuper medan resten av familjen går under. Men frågan är vilken skuld mamman har som skyddar honom. Till och med när hon är döende i lungcancer.
Härligt respektlöst
Det är svårt att tro Lars Norén när han säger att ”Natten” och ”Kaos” inte är mer själ(v)biografiska än något annat han har skrivit – Se en stor intervju med Lars Norén på Nummer.se ». Kanske beroende på att Sven Ahlström som David, den yngste sonen med författardrömmar och schizofreni, i en lysande och febermanisk tolkning är ganska lik Norén som man kan tänka sig att han såg ut som ung. Men med större öron. Också därför att Theorell har understrukit just författardrömmarna i sin tolkning och ger dem en central roll i pjäsen.
Jag gillar Tobias respektlöshet för verken. Att han har jobbat en hel del för Suzanne Osten på Unga Klara lyser exempelvis igenom i vissa scener. Som när David leker marionettdocka med sin pappa medan han sover ruset av sig, samt i de plötsliga sång- och steppnumren som mer liknar en danse macabre på undergångens brant.
Det jag kan ha invändningar mot är de lite väl tokroliga stunder som uppstår när pappa Martin (Niklas Falk) – i övrigt en fantastisk rolltolkning i all sin ömklighet – gömmer spriten i såväl ankstekar som dammsugarpåsar, vilket får hela publiken att vrida sig i skrattkonvulsioner. Att skratta åt spritskämt är i mitt tycke svensk buskishumor. Men det och den långa speltiden är små invändningar. Det här är den maniskt pratande dramatikern Lars Norén i sin absoluta toppform, belyst genom en förhållandevis ung regissörs (37 år!) temperament på 2000-talet. Mötet blir en släng.i-dörrar-tragedi som är lika aktuell idag som 1982. Långt ifrån dagens ordkarga, Fossebesläktade Norén.
Loading ...
