Precis som i Becketts Krapps sista band ser vi i Thomas Bernhards Helt enkelt komplicerat en åldrad man som minns sitt liv genom sina egna inspelningar på ett rullband. Bernhard tidstwistar Beckettgreppet genom att låta sin 82-årige skådespelare spela in sin röst i realtid i sin lägenhet, på Stadsteaterns Brygganscen inredd med gamla möbler och en metalagermarkerande skärmscenografi.
Han kommenterar sitt liv därinne, och livet som varit, parallellt med världen utanför. Texten slingrar sig vackert runt den heta gröten, samhällskritiken, via metaforer och aforistiska repliker, medan skådespelaren lufsar runt i rutiga filttofflor, pysslar, hamrar på en stolskarm, lever ut och lever sig in i metaforen livet – en teater.
Anders Olssons översättningskonst kryddar med stimulerande ordskapelser som ”ofelbarhetsfanatiker”. Sten Ljunggren får inte bara ut dessa formuleringar tvärsäkert, utan skruvar in dem i mottagarens hjärna som det skådespelarproffs han är. För Bernhards budskapspoesi kräver sin lyssnare och till Ljunggrens noggranna röstarbete lyssnar man gärna.
Skådespelaren minns sin paradroll, ärligt erkännande att han aldrig gjorde någon succé i den, han tuggade om för mycket. Men han älskade att spela den säger han, tar av sig sin lilla gubbmössa och låter Rickard III:s krona pryda flinten. Till detta adderas tyrannens berömda, krumma kroppshållning, liksom i en sublim förtrollning. Tillför ytterligare en aspekt: ”Först när huvudet blöder sitter kronan rätt” och poängterar att teatervärlden är en galen värld, och samtidigt enligt den fullföljda teatermetaforen, att också världen är galen. Och vi påminns om att maktfullkomliga samhällssystem inte bara figurerar i Shakespeares blodiga dramer.
Bernhard slutade aldrig att kritisera Österrike, landet där han levde större delen av sitt liv och dog 1989. Med stilfulla stilgrepp blir det privata politiskt och vice versa. Skådespelaren, som talar om sig själv i vi-form, är förstås narren, sanningssägaren. Han funderar kring framtiden i triviala resonemang, som huruvida det är värt att måla om sin lägenhet eller ej. Allt är förstås symbolladdat.
Och framtiden hälsar också på, precis som hos Strindberg i form av en mjölkflicka. Men även om hon bringar hopp med sin oskuldsfullhet, är spelet är fortfarande en monolog i Schopenhauers tonart som i sin tur nystar fram nytt hopp.
Ljunggren lyfter helt enkelt fram underhållningsvärdet i pessimismen, i textens distans till filosofen – som också sitter på väggen. Fotografiet av Schopenhauer ramas in av en påminnelse om att köpa råttgift och en påminnelse om gröt, och halkar på sniskan i slutscenen som en minimalt optimistisk, symboliskt gest. Denna enkelhet är mer fascinerande än komplicerande.
Loading ...
