Det kliar, skaver och sticks. De fem kvinnorna på behandlingshemmet på den isolerade ön i skärgården har alla sina skäl att vilja fly och att vilja stanna. Kim och Hanna som är dömda till vård, Lollo som predikat sig till en plats, Millan vars son misstänker att hon är ”sedativist” och Viktoria, journalisten som åkt dit frivilligt på reportageresa. För vården står Göran Hanssons oberäknelige Bill och Margareta Niss till synes balanserade Betty.
Ulla Karlssons scenbild är en trappa med stålskelett som markerar ett rum på varje avsats. Varje cell innebos av en patient. Genomskinliga plastskynken skiljer nödtorftigt av den inneboende från gruppens och salongens granskande ögon. Tankarna går till duschkabiner, små helvetiska reningsbad där kallduschar av sanning och långsamt urholkande droppar lämnar själen så ren som möjligt är, trots att den bär på det mest oförlåtliga.
Margareta Garpes text, Mia Winges regi och ensemblens skådespeleri fångar min totala uppmärksamhet. Eventuella farhågor om duktig ärendeteater kommer snabbt på skam. Det här är dramatik med sinne för detaljer, engagerande teater och ett angeläget budskap. Ellenor Lindgren gör en skör bomb som går att desarmera, Gunilla Larssons Millan är skönt älskvärd som oförskämd överklass och Tove Olsson gör en bepansrad Viktoria vars karaktär snubblar sig ner i mörkret, trappsteg för trappsteg. Susanne Gunnersens Lollo går från mall till människa medan Bodil Granlids Hanna försvinner ut i det okända.
Cellons mörka stråkar beskriver sinnesstämningarna utmärkt.
Men Limbo är också mycket rolig med sin rått skämtsamma ton. Jag skrattar – och gråter ibland samtidigt. Jag tackar för teaterresan tur och retur till helvetet. Samtidigt är Garpe/Winge tydliga med att returbiljetten alltid är öppen. Helvetet väntar varje dag med öppna armar på den som en gång varit där.
Efter att ha sett föreställningen tänker jag att livet är som en promenad på en sjö täckt av is. Allt kan när som helst brista. Miraklet är att så många av oss klarar av att gå på vatten.
Loading ...
