Amerikansk familjeångest igen

Stefan Larssons uppsättning av Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt spelas fortfarande på Dramatens stora scen, vilket gör Dramatens val att låta samma regissör sätta upp ännu ett amerikanskt familjeångestdrama i samma tradition lite bekymrande.
   Innanför hemmets väggar, som på Elverket utgörs av obehandlade träfiberskivor, ska familjehemligheterna bevaras till varje pris. Och dessa hemligheter handlar hos Shepard, precis som hos O’Neill, om lögner, missbruk, otrohet och antydd incest. Men ”misery loves company”, säger dom i USA. Och när man har deppat färdigt över Elverkets nedlagda ambition att spela nyskriven svensk- och europeisk dramatik kan man istället gotta sig åt att stockholmspubliken just nu får chans att jämföra två mästare i amerikansk familjedissektion.
   Originaltitelns begravda barn är en av storyns viktiga gåtor som Stefan Larssons regi väljer att suga ordentligt på, vilket förklarar att man valt den svenska, mindre avslöjande titeln. Samtidigt görs en tydlig men krystad ansats att läsa pjäsen som en politiserad kritik av den amerikanska drömmen i ett obestritt 1960-tal, vilket inte automatiskt känns relevant. Men ensemblespelet motiverar absolut ett besök på Elverket.
   Jan Malmsjös kalsongklädde tjyvgubbe Dodge är tragiskt underhållande där han sitter parkerad i sin hårt patinerade skinnsoffa och fräser med en whiskeypava gömd under filten. Bakom en inledande ridå av strilande regn skjuter han vilt mot hjärnspöken och disneyfigurer som kikar in genom fönstergluggarna och hotar hans självbild. Det är omedelbart uppenbart att kärleken svalnat mellan Dodge och hans eleganta hustru Halie när Lil Terselius, efter att ha hojtat en bra stund från övervåningen, sticker iväg på långlunch med Per Svenssons pastor Dewis – i flera dar.
   Den enbente och elake sonen Bradley (David Dencik) och den socialt hämmade Tilden (Torkel Peterson) avnjuts bäst som en komisk respektive tragisk white trash-parodi. Men när Tildens son Vince återkommer efter sex års frånvaro känner ingen igen honom och det dröjer inte länge innan han kastar tomflaskor omkring sig i äkta raseri. Albin Flinkas, som gick ut Teaterhögskolan i Stockholm förra året, bevisar här med sin svartögda och klarsynta rolltolkning att han är fullt meriterad i rollfacket unga, arga män. Han balanseras upp fint av flickvännen Shelley som sätts att skala morötter i Livia Millhagens realistiskt rappa framställning. Det finns uppenbarligen skådespelarmaterial till nästa uppsättning av En lång dags färd mot natt här.