Hemkomsten på Stockholms stadsteater

RECENSION/ TEATER. Att försöka beskriva en föreställning som man har sett för snart två veckor sedan är intressant. Bara ett fåtal bilder kvarstår. Men kanske är det också de mest väsentliga. Nummers Ylva Lagercrantz har sett ett gäng kostymgubbar som inte hittar hem.

(Grått. Kostymer. Också Snövit och de fem dvärgarna. Slutscenens pietábild. Alltid manliga regissörer som sätter upp Pinter. En manlig teaterikon. Hur skulle det se ut om en kvinna satte upp en av hans pjäser)?
   Vidare: (U som i undertext. För att ha full behållning av en Pinterpjäs krävs det en del förkunskaper om Pinterland. Varför behandlas hon som en hora? Scenografin – en uppbruten vägg. I fonden – en undanskymd gunghäst. Skapar krigskänsla), lyder ytterligare ett par anteckningar i programmets marginal. Anteckningar i mörkret från en föreställning man sett för länge sedan, men inte hunnit skriva ut, är ofta svårtydda.
   I klartext skulle jag vilja förmedla följande till andra som funderar på att se Hemkomsten: Den är inte lättköpt. Den får dig inte att skratta. Eller jo, men den placerar skrattet i halsgropets mest svaga punkt. Den handlar om fem män som saknar en kvinna (Sofi Helleday som Ruth). Som förvandlar den enda kvinnan de har i sin närhet till hora. Som även hyllar henne både som modern och madonnan. Vidare handlar den om fadern, sonen och den heliga anden – den döda modern: relationen dem emellan. Om att utöva makt.
   I övrigt sägs det inte mycket i föreställningen mer än det som anas i undertexterna. Men lyser mest i allt grått kavajull gör ändå Ingvar Hirdvall som den alltigenom allsmäktige fadern. Sönerna – Lenny (Peter Andersson), Sam (Åke Lundqvist), Joey (Tobias Hjelm) och Teddy (Johan Rabaeus) – blir inte mer än marionetter i hans skugga och Ruth mer en diffus fantasi än verklighet.
   Det är vackert, starkt – men inte omedelbart. Ungefär som ett par droppar cyanid.

Ylva Lagercrantz/ nummer.se