Hemliga verkligheter

Den bulgariska konstnären Maja Spasova påbörjade 2002, i samarbete med Liljevalchs konsthall, projektet Hemligheter. Hon uppmanade alla i Sverige att skriftligt och helt anonymt berätta sina hemligheter. Hon fick över två tusen brev och drygt fyra hundra publicerades i boken Hemligheter 2004.
   Det är med den som utgångspunkt man på Uppsala Stadsteater berättar hemligheter.
 
Redan vägen till scenen är som en hemlighet. Föreställningen skulle ha spelats på Ettan men flyttades till repsal tre, så vi leds genom korridorer som i normala fall är stängda för oss vanliga dödliga och möts av ett svagt upplyst rum med en stege, en pappvägg och en fondvägg med massor av papper fastklistrade där de fått plats. De fladdrar svagt och tre lampor lyser. Emil Almén, Ellen Nordlund och Maurits Elvingsson hejdar oss på väg in i rummet och viskar hemlisar i våra öron.
 
Sedan drar det igång. Lite långsamt. De läser hemligheter från papperen, hemligheter som den som just köpt Spasovas bok känner igen. De spelar upp hemligheter. Bryter spelet och diskuterar, visar scener som kanske kan vara lite fåniga, enligt Almén. Men man provar. Igenkänningsfaktorn är hög, vem har inte stått på skoldiskot när den där man var kär i dansade med någon annan? Men det finns också helt osannolika hemligheter, sannolika och väldigt hemska dito och dessutom en fantastisk tunnelbaneresa med inspelade tankar från de tre, tankar just som de man tänker på tunnelbanan: malt och humle finns i öl men vad är det? Humle låter som humla, tänk om humlor var lika stora som mitt huvud – Elvingsson är vansinnigt rolig, Alméns funderingar kring vilken station han ska gå av vid (en tanke som också urartar) är just så vardagsambivalenta som människor är och Nordlunds funderingar kring sina bröst – well, jag säger inget mer än att det är fruktansvärt bra!
   Men plötsligt, mitt i skrattparoxsysmerna, kommer jag ihåg att allt detta är sant. Det är riktiga människor bakom alla hemligheterna, förödda liv, orangutangknullande och barnsliga hjärtesorger.
 
Och det är så otroligt lyckat! Vad hände med Uppsala stadsteater – den stora, tunga stenklossen? Det är som om den har lyft som en varmluftsballong och svävar över den tungrodda lärdomsstaden. Och säger: kom igen, lek lite mellan forskningsvarven. Jag låter förälskad – och det är jag. De tre kunde inte ha hittat bättre stoff att arbeta med, och jag vågar säga att stoffet inte kunde ha hittat en bättre trio. I en tid när verkligheten tar över mer och mer på teatern är Hemligheter en underbar förening av den hemliga verkligheten och den totala fantasin. Och jag förbannar att Hemligheter bara ges två kvällar. Jag skulle vilja sitta i repsal tre non stop i en vecka. Eller mer.