Det är därför desto mer förvånande, för att inte säga tänkvärt, att man nu för första gången i fransk teaterhistoria iscensatt det Shakespeare-drama där Frankrike förlöjligas på ett till synes oåterkalleligt sätt : ”Henry V” är pjäsen som traditionellt anses vara den renaste av eloger till det brittiska kungadömet där den unge kungen hjältemodigt vinner tillbaka delar av det franska riket.
Uppsättningen i regi av Jean-Louis Benoît hade premiär under sommarens Avignonfestival i påvepalatsets åtråvärda Cour d’honneur, och spelas nu på Théâtre de l’Aquarium i Vincennesskogen fram till i mars. Det är en lysande föreställning med en tolkning lika kvick som intelligent, och som omedelbart har lyckats med den svåraste utmaningen: den att utöver den burleska iscensättningen av den franska arrogans som ledde till en av landets blodigaste förluster i historien, och den heroiska framställningen av kung Henry V, ifrågasätta och problematisera den psykiska mognadsprocessen hos en ung man som växer till att bli en härförare.
Henrys omöjliga seger
I syfte att befästa sin egen auktoritet hos den engelska adeln bestämmer sig Henry V år 1415 för att återta de franska provinser som enligt arv tillkommer honom, men vilket den franska lag som förbjuder arv på mödernesidan motsätter sig. Efter landstigning i Harfleur och långvarig belägring var det så den 25 oktober vid Azincourt, ett datum som i fransk historieskrivning går under namnet ” Förbannelsens dag”, som en av dysenteri och epidemier uttröttad och svårt decimerad engelsk armé, mötte en tre gånger så stor fransk kilformerad styrka med segervissa prinsar och baroner i täten. Tre timmar senare måste den franske kungen blåsa till reträtt: över sex tusen riddare hade stupat i den första offensiven mot de engelska pilskyttarna. Den franska noblessen, iförd klumpig stridsmundering, var oförmögen att försvara sig till fots och slaktades bokstavligen av engelsmännen. Segern och Frankrike var Henrys, och freden slöts hastigt genom hans giftermål med franska prinsessan Catherine. Henry har lyckats med det otroliga: han har återtagit den franska kronan och vunnit en omöjlig seger med nära nog inga egna förluster. En dylik seger, inser han då, kan inte vara en mänsklig förtjänst: det är givetvis gud själv som har vunnit den åt honom och England.
Torreton i storartad utveckling
I en naivistisk scenbild med ganska grälla kostymer framstår Philippe Torreton i Henrys skepnad som en mästerlig skådespelare, vars utveckling genom spelet leder kungen från ungdomens omogna arrogans till en vuxen man som känner sig besitta ett uppdrag av metafysisk art. Vid hans sida porträtteras ett antal personer, kyrkans representanter, politiker och adelsmän vilkas omåttliga tro på den engelska rätten, tack vare Jean-Louis Benoîts finkänsliga och analytiska regi, framstår som lika pompös och inbilsk som det franska hovrepresentanternas fjolliga verklighetsflykt. Spelet är komiskt, effektfullt och teatraliskt, med en underton av renaste allvar: som alltid är ledaren ensam, och måste stå till svars för sina handlingar och beslut. Kung Henry V är inte mer än människa.
Loading ...
