Herr Ricardos dödshow på Strindbergs Intima Teater

Jag föreslår att du inte läser den här recensionen, utan istället ringer 08-20 08 43 och bokar en biljett. För det jag skriver kommer att reducera föreställningen, men kanske också fördjupa den på ett missvisande sätt.
   Herr Ricardos dödshow är ett slags hejdlös varieté som vandrar från burleskeri med djävulsk precision till att gapa över för mycket, med en knakande ofullbordad final. Tuvalisa Rangström och Mathias Lafolie far runt som dockor eller kanske ett slags elektrifierade lik på scenen.
   Jag har aldrig trott att varieté var något för mig, men denna show suger tag i mig och kastar mig pladask i golvet med en oväntad nacksving. I tablå efter tablå dör man, från Flickan med svavelstickorna, via Alice i Underlandet fram till en variant av Romeo och Julia med döds- och skendödstemat drivet till det absurda. Vissa nummer kan vara så korta som tjugo sekunder: en missionärsflicka i djungeln får en pil i halsen från ett blåsrör och dör. Förbrukade kulisser fyller snart halva scengolvet.
   Men varför all denna död? The total fucking death experience förra året på Teater Giljotin och nu Herr Ricardos dödsshow. Jag har svårt att förställa mig dessa uppsättningar i Sydafrika, Kambodja och Irak, men kan förstås ha fel. Jag har försökt fråga mig själv vad det egentligen är som bearbetas? Palme och Anna Lindh? Estonia och Tsunamin?
   Man börjar tro att det som undersöks på Strindbergs gamla teater inte är döden, utan dödens frånvaro. För det är inte döden vi skrattar åt, utan avståndet till döden. Föreställningen lurar oss (som allt annat i vår del av världen) att fortsätta misstro döden – och just detta är plågsamt och i stort behov av bearbetning.