Klockan närmar sig halv nio på kvällen, men luften är fortfarande het.
Utanför Gran Teatro de La Habana har det samlats människor som väntar på att få gå in i den otroligt pampiga byggnaden. En riktig barockbakelse med utsmyckningar, tinnar och torn. Detta är balettens, men också operans och den klassiska musikens hus, som drivs av den nu pensionerade prima ballerinan Alicia Alonso. Hon grundade Ballet Nacional de Cuba 1948, så i år firar baletten 55 år. På Dansmuseet som ligger i området Vedado finns det bilder, skisser och gamla balettkjolar att beskåda från den här tiden.
Erotisk och svettig dans
Teatern fylls snabbt till sista stol. Publiken är blandad i åldrarna och kläderna skiftar från knallrött kortkort till långklänning. Några stolar från mig sitter en liten flicka i full balettmundering; kjol, skor och tiara. Hon kan inte vara mer än sex år, men drömmer säkert redan om att bli ballerina.
Kvällens föreställning är klassikern Coppélia. Musiken drar igång, sorlet tystnar och den tunga röda sammetsridån går upp. Scenen fylls av dansare som flyger över den färgstarkt dekorerade scenen. Inget spartanskt och avskalat här inte. Kvinnorna bär ballerinakjolar i sprakande färger med paljetter och de manliga dansarna har de tightaste och mest avslöjande vita trikåer – något som fascinerar kanadensaren bredvid mig.
– Oh, my God! utbrister han förtjust och torkar svetten ur pannan.
Det är maffigt och det är varmt. Svetten pärlar sig på dansarnas muskulösa kroppar och i publiken hörs ljudet av fladdrande solfjädrar. Efter huvudrollen Swanildas solon utbryter applåder och stående ovationer. Den lilla flickan vid sidan av mig är helt betagen. Under hela föreställningen sitter hon på stolens framkant med blicken klistrad på dansarna. Hon är den sista som slutar att applådera.
Ute igen är det nu något svalare och Havannas nattliv håller sakta på att vakna. Nu är det salsa som gäller.
Loading ...
