Unga, svarta tjejer, medelålders vita affärsmän, medelålders vita kvinnor, gamla svarta män, några äldre indier, ett gäng alternativ-hippa unga vita killar med halvlångt hår. Kanske enklast; ett par hundra representanter från regnbågsnationen – Proudly South African.
Scenen är liten och intim. Här brukar jazzens herrar härska. Med saxofon och bas och skrovliga röster, bejublade av kunnig publik. Nu: fortfarande öde.
Förväntningarna skiftar: ”Kanske kommer brudarna göra bort sig?” Kul att se vad dom går för” ”Girlpower är inget för svarta, försöker dom leka vita?” ”Hörde några av dom i Port Elizabeth – coola” ”Hiphop? Rap? Poesi?” ”Det står ”This is not an intellectual experience…” ”Och? Jag är trött på kvasiintellektuell poesi” ”Vänta, nu händer nåt på scen.”
Så marscherar fyra osminkade, hiphop-coola, självsäkert leende, feministiskt vackra å svarta kvinnor in på scenen. En femte syster hugger mikrofonen och presenterar; Vi på Kippies är glada över att välkomna – Feel A Sistah, spoken word collective. Welcome!
Myesha Jankins:- Det började 1991. Jag var på en delegation, utsänd från USA, vi som stött anti-apartheidkampen. Vi hade ett möte med frihetskämpen Govan Mbeki (nuvarande presidenten Thabo Mbekis far). Han talade och talade, det var en het, varm dag och vi hade just ätit lunch. En efter en i delegationen somnade. Jag skämdes. Här var han, frihetshjälten, och vi – feta amerikaner bara somnade, så jag började skriva, kladdade mest. Men efteråt, på hotellet, läste jag igenom mina rader och upptäckte – Wow! Jag har skrivit mitt första poem. Efter det bara fortsatte och fortsatte jag.
Feelah Sistas: – Vi är inga fröknar, med blommor i håret, placerade på piedestal. Vi är kvinnor som knullar å svettas å blir arga på andra kvinnor, även om vi respekterar och älskar andra kvinnor förstås, det är ju hela grejen. Killarna tror att dom ska bli hatade när dom kommer och ser vår show – sen bara öser vi kärlek över dom.
Mansälskande feminister
Tystnad, spänning, leenden och – faktiskt – kärlek från publiken. Fyra kvinnoröster; ”Because of woman – I am – Birthright” Rytm, samstämmigt, proffsigt. Fyllt av kärlek till kvinnan och respekt för framför allt, den svarta kvinnan.
”Despite my colouring, this chocolate is not always sweet” Det ena snabba poemet efter det andra. Programmet visar bekräftelse för svarta, av svarta.
En sorg över kontinentens historia men, fyllt av afrikansk stolthet, minner om århundraden av förtryck; Varför får min Gud inte vara afrikansk?”
Napo skanderar rytmiskt: ”Jag vägrar få – stämpel – svart, kaffer” det övergår i sång precis innan en tredje fyller i ”Vår historia är skriven i sand – denna blodiga kontinent, blir alltmer till ett skämt. Men också; Style is in the movement of our people – vår dans försätter världen i trans” .
Jublet från publiken som taktfast applåderar utbryter till ett brunstigt tjut när Myesha flirtigt blinkar och med jazzig heshet säger ”I just looooove the black men in East London – The sound of black men makes me scream”
Men det är männen som lyckligt skriker då hon fortsätter ”This independent feminist just loooove theese macho black men in East London”.
Innan har några av männen skruvat olustigt på sig då Lebo rytmiskt rappigt proklamerade ”The time has come for menstruation – throw your tissue in celebration.”
Bistert machoklimat
Första showen för ett år sen tog Feel A Sistah tio rand, c a tolv kronor, i inträde, dom fick tre gånger så mycket i sina hattar. Nu fortsätter deras shower att vara fullsatta, och fullsatta igen.
Det hela började för drygt ett år sedan då det hölls en workshop för poeter i Port Elizabeth, i sydöstra Sydafrika. Alla utom tre var män. Och Myesha, Napo och Nontsikelelo möttes av ointresse, ignorans, till och med förakt då de ville framföra sina alster. Alla tre var publicerade i aktningsvärda publikationer, alla tre hade budskap, men i det macho-klimat som rådde nådde de inte fram.
Tillbaka i Johannesburg möttes de igen, tog en kopp kaffe och bestämde sig för att starta en kvinnlig poetgrupp. De bjöd in andra – ingen kom. De bjöd in igen – Lebogang kom. En tredje gång gick inbjudan ut – tomheten härskade. Så de fyra bildade Feel A Sistah.
Ett äkta regnbågssamhälle
På många sätt är kanske poesiscenen i Sydafrika det första äkta regnbågssamhället. Där ingen bryr sig om vem du är, vilken färg din hy har, utan istället bryr sig om dina ord. På öppna poesikvällar runt om i Johannesburg trängs fnittrande, rodnande medelklasstjejer och skanderar om sitt hjärtas smärta medan tuffa hiphop-killar från Soweto halvrappar om ”mi brother’s in prison, mi pa long disappeared, mi gun’s in mi pocket and mi woman’s in fear”.
Kvasi-rim och wannabe-MC’s avlöser varandra, och däremellan kommer någon medelålders, Coetzee-inspirerad man och läser seriösa rader om den blodpiskade jordens sorg i Afrika. Allt en ljuvlig mix av högt, lågt, ljust och mörkt. Svart och vitt, choklad och jordgubbar i samma drink. I alla fall på ytan. Fortfarande är ägaren av klubbarna vit, fortfarande är mycket av poesin segregerad – vilka vita tar sig ut till poesikvällar i svarta kåkstaden Soweto? Och vice versa, förstås, För Feel A Sistah var det viktigt att alla var svarta.
– Vi vill kunna bli andra svarta kvinnors spegel. För afrikanska kvinnor har t ex feminism alltid varit mycket svårare och vi tror att man som svart kvinna får vissa erfarenheter som vita kvinnor helt enkelt inte har. Vår svärta och vårt kön var fundamentalt. Sen kommer vita business-män fram med tårar i ögonen efter showerna, så vi berör ändå alla, berättar Myesha.
Befriande sexpoesi
Paus. Det putar i många skrev och det är hett, svettigt och fnittrigt sensuellt i lokalen. Precis innan paus sjöng/rappade/poesiläste Ntsiki det svåruttalade Angisakufuni Sengiyahamba med publikens hjälp. Även de icke xhosa-talande hängde på, ackompanjerade av skratt från dom som kunde. I baren gör Jameson succé och precis utanför ingången hänger klasar med rökare.
Det är inte ofta svarta kvinnor i Sydafrika njutningsfullt beskriver ett skönt knull, men här, nu har det just hänt! Dessutom på scen, inför hundratals åhörare.
Bakom ridån fnittras det också, men inmundigas främst vatten.
-Vi är ju toknervösa när vi kör sex-poesin, det är ju tabu! Fast just därför är det så viktigt – det är dags för svarta kvinnors sexlust att komma ut ur garderoben och om vi ska ta första steget – så gör vi det, skrattar Myesha.
Inne i lokalen fnittras det fortfarande när pausen är slut.
Feela Sistah har många mål i sikte: Det ska skrivas en bok, manus ligger faktiskt redan klart och väntar på utgivare. Det ska göras cd-skivor. Finns också faktiskt, men behöver lite profffs-ljud och skivbolagskontrakt först. Publiken breddas genom en radiokanals All Access Breakfast Show, där Feela Sistah medverkar. Redan uppträder dom i såväl shebeens (små barer i kåkstäderna) som hos regeringen. Fast mest vill dom uppmana unga kvinnor att skriva, att göra sina röster hörda. Och när tjejerna kommer fram efter showerna och säger
–Ni har fyllt min själ med tankar, strålar Feela Sistahs lyckliga.
Smärtsam livsresa
Efter paus: Ett knytnävsslag, rätt i solar plexus: ”Dåliga nyheter, Mandela, ditt land har problem”. Stentuff samhällskritik utifrån fyra kvinnors livserfarenheter.
”När du är tre år, är allt kärlek” berättar Lebos starka röst och fortsätter med en berättelse om sexuella övergrepp. Barn- och kvinnomisshandel, frånvarande fäder och föraktfulla älskare. Mord ingen bryr sig om, varför lägga sig i familjebråk? frågar Myesha i Another Woman is Dead. Sydafrikas macho-samhälle syns inte bara på workshops för poeter, också, och bittrare i hemmen där våld mot kvinnor är alltför vanligt. Det är knäpptyst i publiken. Någon snyftar och obarmhärtigt fortsätter de fyra kvinnorna på scen att tala om den andra verkligheten.
Det är allvarligt och det är starkt. Oerhört starkt. Så når dom slutligen programmets sista kapitel, det om att hitta sin plats i universum och gråten byts till hopp.
Vackra händer som bär sin historia, det gröna bergsljus som ibland lyser, om stolthet över varat och segern över sorgen, förtäljs det om från scen.
Lebo avslutar med taktfast ordlek som publiken faller in i där hon ber alla ta ansvar för ”every child, my child”.
Fortfarande rinner tårarna på männen som går fram och tackar, de unga tjejerna med allvarliga ansikten står i tur. Det är häftigt. Det är en livsresa där smärtan finns men livet är störst. Det är underhållande skojigt. Det är Feela Sistah.
Loading ...
