Språket är ett sätt att förstå vår omvärld. Genom livet lär vi oss språkets dolda budskap och regler. Genom språket definierar vi vår omvärld och namnger vår omgivning. Genom språket klargör vi för varandra vad som är normalt och vad som inte är det. Genom språket marginaliserar vi oss själva, våra känslor och vår omgivning.
När Teatr Weimar slår upp sin dörr på en anonym bakgata i Malmö är det åter ordets betydelse som betraktas under lupp.
Orden dras fram i ljuset, synas, vrids och vänds på. Det som fascinerar mig som åhörare – här är det mer tal om åhörare än åskådare – är att teatr weimar gång på gång får mig att se på språkets betydelse på ett nytt sätt varenda gång jag sätter mig i deras lilla lokal.
Denna ordkabaret börjar med att de tre skådespelerskorna – eller snarare ordmusikerna – Petra Hultberg, Pia Örjansdotter och Sandra Huldt äntrar scenen iklädda illasittande porriga kläder och utsmetat smink. Nonchalant slår de sig ner i den sammetsröda soffan och inväntar att publikens mummel skall lägga sig.
Sen spänner de ögonen i oss och förklarar allvarligt att nu skall det talas om den heterosexuella människan, därefter vidtar en lång uppräkning av heterosexuella personer.
Det finns en skevhet i föreställningen som jag tilltalas av. Som när en av skådespelerskorna resolut går ut från scenen och in i det angränsande trapphuset där hennes steg ekar i trappan och en dörr smälls igen. I den paus som uppstår då vi alla i rummet får vänta tills hon kommer tillbaka uppstår en tystnad där jag för en stund blir en betraktare av mig själv och mina tankar.
Ömsom smeks orden fram för att plötsligt slitas fram i ett ilsket rytande. Christina Ouzounidis manus är fängslande i sin variationsrikedom. Det finns en rörlighet i hennes text som jag tycker mycket om och fascineras av. Hos henne återföds språket och blir till en ljuv symfoni i mina öron.
Loading ...
