Stämningen är internationell, såväl tyska, franska, engelska som italienska – förutom alla nordiska språk – hörs runtomkring mig när jag stampat av mig snön och väntar på att få gå in på en föreställning på Moderna Dansteatern i Stockholm.
Men så är också huvudsyftet med den nystartade festivalen Ice Hot – Nordic dance platform, som är tänkt att alternera mellan de nordiska länderna, att marknadsföra danskonst från norra Europa.
Mer än 300 programläggare, teaterchefer och konstnärliga ledare, kort sagt presumtiva inköpare, från 32 länder har bjudits in till ett vintrigt Stockholm. Att även den lokala publiken får möjlighet att under några intensiva dagar riktigt frossa i dans är en trevlig bieffekt som dessutom borde gå att utveckla mer i framtiden.
Själva urvalet har en utomnordisk jury ansvarat för. Att de har prioriterat genreöverskridande verk med starka inslag från performancekonsten blir tydligt när man tittar i programmet, till exempel deltar Cullbergbaletten med den introverta Janis Joplin-hyllningen JJ’s voices.
Invigningen av Ice Hot på onsdagskvällen väcker dock delade känslor. När ridån går upp för Charlotte Engelkes vansinnigt storslagna och milt sagt oformliga föreställning Curtain call var festen, eller snarare middagen, där på ett sätt redan över.
Kring ett gigantiskt långbord har nämligen Charlotte Engelkes samlat ett 40-tal kollegor, alltifrån Guds söner med Leif Elgren, Petter & Tom, Kenneth Kvarnström, Sasha Waltz & Guests till den amerikanska burlesqueartisten Julie Atlas Muz, som hon tidigare har samarbetat med.
Nu sitter de där, dästa, mätta och halvsovande runt bordet. Inledningen på det tre timmar långa och nästan helt improviserade verket är ändå onekligen lovande och visst innehåller Curtain call helt lysande partier men överlag är det alldeles för mycket och alldeles för otydligt för att fungera som scenkonstverk betraktat.
Själv satt jag, till skillnad mot alla som lämnade salongen i förtid, kvar hela tiden för att se vad som skulle hända härnäst på scenen. Samtidigt är det imponerade att Charlotte Engelkes ändå lyckas genomföra en av de märkligaste föreställningarna jag sett på länge, kort sagt ett sevärt misslyckande. Själv var hon, som den performancedansprimadonna hon är, förvånansvärt lågmäld i Curtain call.
Kropp och identitet är teman som återkommer i flera föreställningar. På ett påtagligt fysiskt sätt vill man göra uppror mot en rad olika föreställningar kring kön och hur manlig respektive kvinnlig dans kan se ut.
I solot I reckon är norrmannen Stian Danielson i sina rörelser så våldsam mot sig själv att det nästan blir lite obehagligt när han faller hårt mot golvet eller ser ut att banka sitt huvud mot väggen.
Finländskan Maija Hirvanen är inte lika våldsam när hon i On ice på ett smart sätt ironiserar över könsroller. Med hjälp av hårspray, lösögonfransar och sportkläder förvandlar hon sig till en scenpersonlighet som blir svår att värja sig mot. Även norska Inger-Reidun Olsen rör sig i sitt solo Pressure i samma ämnesmässigt heta område.
De fem kvinnorna i Sanna Myllylahtis timslånga Closer to heaven spelar mycket på våra blickar i ett svettigt fysiskt verk. Skillnaden mot de kvinnoroller jag möter i Klockan 3 på eftermiddagen med det norska kompaniet Carte Blanche är stor.
Ina Christel Johannessens nya verk för Carte Blanche innehåller rikligt med flödande danssekvenser. Samtidigt är scengestaltningen ovanligt berättande med tydliga dagspolitiska anspelningar. Sammantaget blir det en av höjdpunkterna under den första upplagan av Ice Hot.
FAKTA
Ice hot – Nordic dance platform pågick på Dansens Hus, Moderna Dansteatern och C/o Stockholms stadsteater, den 1–4 december.
Loading ...
